thaihanna

Idag vaknade jag av min mobil. 8:00 ringer klockan för det mesta, och morgonen brukar gå i lugnets tecken. Man plockar lite, äter lite, ibland har jag lektion med elevhemspappan Apirak. Vid tolvsnåret är det dags att ta sig ut på dagliga promenaden. Går samma runda för det mesta, mest för att då får jag gå förbi en apa som bor inte så långt från oss. Ja, han lyser upp mina små promenader... Får nog ta kort så ni får se honom. Han blir lite nervös varje gång jag går förbi, men men.

Eftermiddagarna är ofta helgade åt lektionsplanering. Vilket är kul - om man känner sig inspirerad. Men jag tror att jag får stryka lärare på yrkeslistan, mitt tålamod och inspiration finns det bara så mycket av. Klockan 5 ger vi oss av till hostelet, hänger lite, käkar och har andakt varje dag. Skulle nog kunna utföra en andakt helt själv, de har ett speciellt mönster förstår ni. Upprop, alla står upp. sång.bön. sång. bön. sång. bön. predikan. bön. sång. slut. Det kanske låter lite tradigt, men här är det ofta ordning som behövs. Fast kidsen är så sjukt disciplinerade här...

Hursomhaver, vi undervisar i alla fall ca 2 timmar varje dag, i grupper om 4-8 elever. det är alltid kul, och även om man känner sig oinspirerad när man sitter hemma vid köksbordet så får man alltid vilja och energi så snart man träffar alla eleverna. De är galet härliga!

Jabot, Sengchai och Apirak gör läxor...

Nu är det snart dags att komma på vad nybörjartjejerna jag ska ha idag ska få hitta på... Promenaden är det till att glömma, vi har inget vatten i ledningarna. Grannen sa att det skulle komma tillbaka ikväll. Jag hoppas... Känner mig ganska ofräsch!

Snipp snapp snut, så var rapporten från Mae Sariang slut!

I vårt hus, en trerummare med kök och två badrum, bor det tre individer (sanningen är väl att det är ca 40 individer, men alla kan inte nämnas). Jag, Andrea och Gordon. Gordon Gecko. Som gått från typ varan-size till nerbantad miniödla. Vi har fattat att något inte stått helt rätt till. Spindlarna är slut, myggnät för fönster och dörr släpper inte in mat i form av smaskiga flygfän. Så Gordon håller helt enkelt på att svälta ihjäl. Vi hoppades att detta skulle få honom att flytta ut, men nej.

Jag minns när han först flyttade in; vi hittade honom i köket. Sedan har han flyttat runt, bott i alla rum, bakom sängar, skåp, tills han till sist hittade sin plats i vardagsrummet bakom gardinen. Men för några dagar sedan bytte han plats till fönstret vid matbordet. Inte jätteuppskattat när jag satt och tuggade i mig frukosten, men what to do. Idag hittade vi honom på golvet. Han rör sig inte när vi bankar med stolar, inte när vi står bredvid honom och slamrar med tallrikar. Han mår kasst.

Vi har funderat på att köpa typ en luftpistol och skjuta honom. Humant. Men eftersom vi inte ens kan döda spindlar så känns det inte så aktuellt. Jaga ut honom med sopborsten? Kanske, men vem vet vad han gör om han känner sig trängd?

Vi vet inte vad vi ska göra när han dör, för dö kommer han att göra. Ge honom till katten? Begrava honom? Kanske ingen idé att tänka för mycket på det. Den dagen, den sorgen.

Update: Nu rör han sig inte ens när vi petar på honom. Gordon är ur tiden. Snyft snyft.

Nu börjar det närma sig halvtid här i Thailand. Jag vet ju ännu inte riktigt när det bär av mot nordligare breddgrader och Sverige, och vet ni vad? Jag tror jag struntar i att berätta det också. Det blir ju mycket roligare om jag bara dyker upp, och så blir det ingen press heller. Fast mamma, jag lovar att säga till dig, jag längtar efter att se er på Arlanda... Hursomhelst, de snart fyra månaderna jag haft här i Thailand har varit några av de absolut bästa jag haft, men självklart har det varit jobbigt också. Fick frågan vad som varit bäst respektive sämst med vistelsetiden hittills, och det satte igång lite nyttigt utvärderande.

Alla möten som sker, både med kultur och människor är nästan alltid roligt och spännande. Vår uppgift och hur vi lever gör att man varje dag får vara med om något nytt, vilket är en så galen grej. Min dag kanske bara gått ut på att tvätta, handla frukt och cykla till postkontoret, men på vägen dit vet man aldrig vad man får se – en apa, elefant, världens fulaste bil, sedan får ett spännande samtal när man väntar i kön på posten... Det blir aldrig som man tänkt sig här, planer ändras in i sista sekund, och man lever väldigt annorlunda. Hela tiden måste jag omvärdera och utvärdera. Att bo tillsammans med någon man sedan tidigare inte känner är också utmanande, men både jag och Andrea är förvånade och väldigt glada över att det fungerar så galet bra. Men eftersom man inte vet hur den andre funkar måste man hela tiden visa vad man tycker och vart man står – ingenting är givet. Framförallt har jag lärt mig mycket om vem jag är, hur jag reagerar i olika situationer, vart jag står i olika frågor osv. Det är spännande att upptäcka saker hos sig själv man knappt hade insett tidigare, ovanor och positiva saker.

Vi undervisar fyra dagar i veckan och är på hostelet runt fem timmar. Varannan vecka åker vi till Sop Moei och stannar fredag-lördag. Vi har mycket tid på dagarna, tid jag är van att spendera i skolan. Vi planerar våra lektioner varje dag, men har ändå mycket tid att fylla. Att ha tid är en utmaning, när det är mycket runtomkring, vilket jag är van vid, är det bara att hänga på, utmaningen ligger i att hålla sig motiverad och ha energi. Nåja, motivation och energi får man kämpa med även om man inte har händerna fulla, men jag är så tacksam att jag har tid att verkligen studera och läsa min Bibel varje dag, läsa massa bra böcker, måla när jag har lust och inte bara två gånger per år, grubbla över livets mysterier och bara ha tid att njuta av alla upplevelser som kommer farande från alla håll.

Men visst känns det tungt ibland. Man ifrågasätter mycket; varför ska eleverna lära sig engelska, vad är det för mening med att jag är här, gör jag någon skillnad, är det av betydelse? Vad kan jag bidra med egentligen? Ibland känns allt meningsfullt och betydande för alla parter, men ibland känns det som om eleverna sitter i skolbänken för vår skull, och inte att vi står vid tavlan för deras.

I Sverige på 2000-talet har vi lärt oss att hudfärg inte spelar någon roll. Alla är lika värda oavsett utseende. Jag kom med en föreställning om att efter en kort tid här skulle det vara som om vi alltid bott här, vi skulle bli en naturlig del av samhället, smälta in som vilka andra som helst. Tja, i Bangkok eller i Phuket kanske ingen bryr sig, men i Mae Sariang kryllar det inte direkt av vita. Man är alltid under bevakning. I dag kom det fram en främmande man och började prata med mig som om vi var gamla vänner, ville jag inte åka och hälsa på hans dotter och son i Bangkok? Till slut kom det fram att han sett mig i stan ett par gånger, men nej, vi hade aldrig talats vid innan. Andra kan komma och fråga vad vi gjorde ute i går, kollegan hade sett oss cykla på kvällen. Nåja, det är bättre när de pratar med oss, det har jag ingenting emot, men att prata om oss när vi står precis där? Att bara acceptera att det är okej att prata om oss hur man vill på grund av att vi är vita, acceptera att alltid vara ett slags objekt i andras ögon istället för person, är frustrerande. Man kan inte göra något åt det! Det går i vågor, ibland drar man sig för att åka och handla mjölk och orkar inte se en thailändare, andra dagar studsar blickarna av en som vore man av sten.

Ja, fördelarna övervinner ju självklart alla nackdelar. På något sätt är jag tacksam för det jobbiga också, det är lärorikt och man lär sig uppskatta mycket man har hemma. Allt och alla kommer i nytt ljus och allt negativt jag tänkt om hemma och allt som hör till har smält bort och just nu skimrar Sverige som någon lyxig drömvärld, och Thailands väst/öst-krock är vardagen och verkligheten. Jag vet att när jag kommer hem väntar en ny kulturkrock i och med mötet med Sverige, och drömbilden kommer att rasa tids nog och istället kommer jag drömma om allt det fantastiska Thailand har och det jobbiga kommer jag tillslut ha förträngt...

Hanna

Äventyret är slut – för den här gången. Imorgon flyger jag hem till Thailand. All by myself – jag som är en sån stressig typ har haft Andrea som motvikt innan, men nu är det bara jag. Jag har utvecklat en lätt fobi mot Bangkoks flygplats, men jag ska nog lyckas lösa det hela. Har ju i alla fall två timmar att fördriva där.

Under våra fyra dagar in Saigon har vi hunnit med en del, förutom att besöka thailändska konsulatet. Mycket tid har gått till att se stan, och idag avslutade vi vistelsen med att gå på Zoo. Det var mysigt, men det är ju inte särskilt kul att gå på Zoo. Tycker inte jag. Fast det är kul att se djuren, så nu får jag inte riktigt ihop ekvationen i mitt huvud. Kul att se djuren, men inte i den miljön, kanske?

Sedan åt vi lunch med Stina och Victor, Andreas kompisar som också är här i Vietnam, på KFC. Ja, jag hänger ju inte med direkt (hallå, jag bor ute på thailändska landsbygden) och fattade ju kanske inte att KFC, det står för Kentucky Fried Chicken. Så min fråga om hamburgaren, ”is this chicken?” känns rätt dum i efterhand. Men man vet att man lever så länge man lär sig (eller något)

Till slut kan jag bara rekommendera ett besök i Ho Chi Minh/Saigon. Påminner mycket om Paris, fast med en hel del kinesiska influenser. Sjukt mycket folk och då alla har en moppe, finns det många sådana med. Ja, trafiken är störd, men resten är fint! Och det luktar godare! Får posta lite bilder... någon dag.