Hemlängtan
En känsla som jag inte "vågat" känna är hemlängtan. Om man börjar längta hem är det kört. Vi bor i en liten håla ute i ingenstans, i ett land som ligger helt åt tjotahejti och ingenting liknar Sverige. Svenskar träffar vi bara om vi åker till Chiang Mai och aktivt söker upp dem. Så att tänka på hemma är ingen idé.
Självklart har man drabbats av små attacker. Särskilt när man står sysslolös, det händer något jobbigt eller man bara är allmänt trött på Thailand och alla thailändare som ibland bara är så himla konstiga. Och ibland känner man tvärtom, att man absolut inte vill åka hem, Thailand och Mae Sariang is the shit, och livet man lever här är hundra gånger bättre än hetsen hemma.Dessutom har man inte kunnat ta på det faktum att man ska åka hem, hemkomst och Sverige är en dagdröm och inte en realitet, långt fram i en oexisterande framtid.
Men nu? Nu kan jag räkna veckorna vi har kvar i Thailand på en hand. Jag vet vad jag ska göra varje dag fram tills det att vi sitter på planet hem. Jag vet till och med vad jag ska göra när jag kommer hem. De två första veckorna är redan planerade! Så man tänker mer och mer på Sverige, familj och vänner. Kan nästan simulera hur det kommer att kännas att se mamma, pappa och Anton på stationen. Och jag känner hur mycket jag längtar.
Samtidigt känns det orealistiskt att lämna alla vänner i Thailand, vårt hus med alla djur, och allt annat som tillhör vår vardag här. Jag kommer att sakna så mycket och så många! När det känns lätt orealistiskt att lämna och att komma hem inser man att allt man har är nuet. Och jag ska ta vara på varenda dag vi har kvar så gott jag bara kan. Det är inte långt kvar, men oerhört mycket kommer att hända. Och sen väntar Sverige. Vilket äventyr!
Hela English Camp gänget! (Lång? Jag?)
Självklart har man drabbats av små attacker. Särskilt när man står sysslolös, det händer något jobbigt eller man bara är allmänt trött på Thailand och alla thailändare som ibland bara är så himla konstiga. Och ibland känner man tvärtom, att man absolut inte vill åka hem, Thailand och Mae Sariang is the shit, och livet man lever här är hundra gånger bättre än hetsen hemma.Dessutom har man inte kunnat ta på det faktum att man ska åka hem, hemkomst och Sverige är en dagdröm och inte en realitet, långt fram i en oexisterande framtid.
Men nu? Nu kan jag räkna veckorna vi har kvar i Thailand på en hand. Jag vet vad jag ska göra varje dag fram tills det att vi sitter på planet hem. Jag vet till och med vad jag ska göra när jag kommer hem. De två första veckorna är redan planerade! Så man tänker mer och mer på Sverige, familj och vänner. Kan nästan simulera hur det kommer att kännas att se mamma, pappa och Anton på stationen. Och jag känner hur mycket jag längtar.
Samtidigt känns det orealistiskt att lämna alla vänner i Thailand, vårt hus med alla djur, och allt annat som tillhör vår vardag här. Jag kommer att sakna så mycket och så många! När det känns lätt orealistiskt att lämna och att komma hem inser man att allt man har är nuet. Och jag ska ta vara på varenda dag vi har kvar så gott jag bara kan. Det är inte långt kvar, men oerhört mycket kommer att hända. Och sen väntar Sverige. Vilket äventyr!
Hela English Camp gänget! (Lång? Jag?)
Kommentarer
Trackback
