thaihanna

Idag vaknade jag av min mobil. 8:00 ringer klockan för det mesta, och morgonen brukar gå i lugnets tecken. Man plockar lite, äter lite, ibland har jag lektion med elevhemspappan Apirak. Vid tolvsnåret är det dags att ta sig ut på dagliga promenaden. Går samma runda för det mesta, mest för att då får jag gå förbi en apa som bor inte så långt från oss. Ja, han lyser upp mina små promenader... Får nog ta kort så ni får se honom. Han blir lite nervös varje gång jag går förbi, men men.

Eftermiddagarna är ofta helgade åt lektionsplanering. Vilket är kul - om man känner sig inspirerad. Men jag tror att jag får stryka lärare på yrkeslistan, mitt tålamod och inspiration finns det bara så mycket av. Klockan 5 ger vi oss av till hostelet, hänger lite, käkar och har andakt varje dag. Skulle nog kunna utföra en andakt helt själv, de har ett speciellt mönster förstår ni. Upprop, alla står upp. sång.bön. sång. bön. sång. bön. predikan. bön. sång. slut. Det kanske låter lite tradigt, men här är det ofta ordning som behövs. Fast kidsen är så sjukt disciplinerade här...

Hursomhaver, vi undervisar i alla fall ca 2 timmar varje dag, i grupper om 4-8 elever. det är alltid kul, och även om man känner sig oinspirerad när man sitter hemma vid köksbordet så får man alltid vilja och energi så snart man träffar alla eleverna. De är galet härliga!

Jabot, Sengchai och Apirak gör läxor...

Nu är det snart dags att komma på vad nybörjartjejerna jag ska ha idag ska få hitta på... Promenaden är det till att glömma, vi har inget vatten i ledningarna. Grannen sa att det skulle komma tillbaka ikväll. Jag hoppas... Känner mig ganska ofräsch!

Snipp snapp snut, så var rapporten från Mae Sariang slut!

I vårt hus, en trerummare med kök och två badrum, bor det tre individer (sanningen är väl att det är ca 40 individer, men alla kan inte nämnas). Jag, Andrea och Gordon. Gordon Gecko. Som gått från typ varan-size till nerbantad miniödla. Vi har fattat att något inte stått helt rätt till. Spindlarna är slut, myggnät för fönster och dörr släpper inte in mat i form av smaskiga flygfän. Så Gordon håller helt enkelt på att svälta ihjäl. Vi hoppades att detta skulle få honom att flytta ut, men nej.

Jag minns när han först flyttade in; vi hittade honom i köket. Sedan har han flyttat runt, bott i alla rum, bakom sängar, skåp, tills han till sist hittade sin plats i vardagsrummet bakom gardinen. Men för några dagar sedan bytte han plats till fönstret vid matbordet. Inte jätteuppskattat när jag satt och tuggade i mig frukosten, men what to do. Idag hittade vi honom på golvet. Han rör sig inte när vi bankar med stolar, inte när vi står bredvid honom och slamrar med tallrikar. Han mår kasst.

Vi har funderat på att köpa typ en luftpistol och skjuta honom. Humant. Men eftersom vi inte ens kan döda spindlar så känns det inte så aktuellt. Jaga ut honom med sopborsten? Kanske, men vem vet vad han gör om han känner sig trängd?

Vi vet inte vad vi ska göra när han dör, för dö kommer han att göra. Ge honom till katten? Begrava honom? Kanske ingen idé att tänka för mycket på det. Den dagen, den sorgen.

Update: Nu rör han sig inte ens när vi petar på honom. Gordon är ur tiden. Snyft snyft.

Nu börjar det närma sig halvtid här i Thailand. Jag vet ju ännu inte riktigt när det bär av mot nordligare breddgrader och Sverige, och vet ni vad? Jag tror jag struntar i att berätta det också. Det blir ju mycket roligare om jag bara dyker upp, och så blir det ingen press heller. Fast mamma, jag lovar att säga till dig, jag längtar efter att se er på Arlanda... Hursomhelst, de snart fyra månaderna jag haft här i Thailand har varit några av de absolut bästa jag haft, men självklart har det varit jobbigt också. Fick frågan vad som varit bäst respektive sämst med vistelsetiden hittills, och det satte igång lite nyttigt utvärderande.

Alla möten som sker, både med kultur och människor är nästan alltid roligt och spännande. Vår uppgift och hur vi lever gör att man varje dag får vara med om något nytt, vilket är en så galen grej. Min dag kanske bara gått ut på att tvätta, handla frukt och cykla till postkontoret, men på vägen dit vet man aldrig vad man får se – en apa, elefant, världens fulaste bil, sedan får ett spännande samtal när man väntar i kön på posten... Det blir aldrig som man tänkt sig här, planer ändras in i sista sekund, och man lever väldigt annorlunda. Hela tiden måste jag omvärdera och utvärdera. Att bo tillsammans med någon man sedan tidigare inte känner är också utmanande, men både jag och Andrea är förvånade och väldigt glada över att det fungerar så galet bra. Men eftersom man inte vet hur den andre funkar måste man hela tiden visa vad man tycker och vart man står – ingenting är givet. Framförallt har jag lärt mig mycket om vem jag är, hur jag reagerar i olika situationer, vart jag står i olika frågor osv. Det är spännande att upptäcka saker hos sig själv man knappt hade insett tidigare, ovanor och positiva saker.

Vi undervisar fyra dagar i veckan och är på hostelet runt fem timmar. Varannan vecka åker vi till Sop Moei och stannar fredag-lördag. Vi har mycket tid på dagarna, tid jag är van att spendera i skolan. Vi planerar våra lektioner varje dag, men har ändå mycket tid att fylla. Att ha tid är en utmaning, när det är mycket runtomkring, vilket jag är van vid, är det bara att hänga på, utmaningen ligger i att hålla sig motiverad och ha energi. Nåja, motivation och energi får man kämpa med även om man inte har händerna fulla, men jag är så tacksam att jag har tid att verkligen studera och läsa min Bibel varje dag, läsa massa bra böcker, måla när jag har lust och inte bara två gånger per år, grubbla över livets mysterier och bara ha tid att njuta av alla upplevelser som kommer farande från alla håll.

Men visst känns det tungt ibland. Man ifrågasätter mycket; varför ska eleverna lära sig engelska, vad är det för mening med att jag är här, gör jag någon skillnad, är det av betydelse? Vad kan jag bidra med egentligen? Ibland känns allt meningsfullt och betydande för alla parter, men ibland känns det som om eleverna sitter i skolbänken för vår skull, och inte att vi står vid tavlan för deras.

I Sverige på 2000-talet har vi lärt oss att hudfärg inte spelar någon roll. Alla är lika värda oavsett utseende. Jag kom med en föreställning om att efter en kort tid här skulle det vara som om vi alltid bott här, vi skulle bli en naturlig del av samhället, smälta in som vilka andra som helst. Tja, i Bangkok eller i Phuket kanske ingen bryr sig, men i Mae Sariang kryllar det inte direkt av vita. Man är alltid under bevakning. I dag kom det fram en främmande man och började prata med mig som om vi var gamla vänner, ville jag inte åka och hälsa på hans dotter och son i Bangkok? Till slut kom det fram att han sett mig i stan ett par gånger, men nej, vi hade aldrig talats vid innan. Andra kan komma och fråga vad vi gjorde ute i går, kollegan hade sett oss cykla på kvällen. Nåja, det är bättre när de pratar med oss, det har jag ingenting emot, men att prata om oss när vi står precis där? Att bara acceptera att det är okej att prata om oss hur man vill på grund av att vi är vita, acceptera att alltid vara ett slags objekt i andras ögon istället för person, är frustrerande. Man kan inte göra något åt det! Det går i vågor, ibland drar man sig för att åka och handla mjölk och orkar inte se en thailändare, andra dagar studsar blickarna av en som vore man av sten.

Ja, fördelarna övervinner ju självklart alla nackdelar. På något sätt är jag tacksam för det jobbiga också, det är lärorikt och man lär sig uppskatta mycket man har hemma. Allt och alla kommer i nytt ljus och allt negativt jag tänkt om hemma och allt som hör till har smält bort och just nu skimrar Sverige som någon lyxig drömvärld, och Thailands väst/öst-krock är vardagen och verkligheten. Jag vet att när jag kommer hem väntar en ny kulturkrock i och med mötet med Sverige, och drömbilden kommer att rasa tids nog och istället kommer jag drömma om allt det fantastiska Thailand har och det jobbiga kommer jag tillslut ha förträngt...

Hanna

Äventyret är slut – för den här gången. Imorgon flyger jag hem till Thailand. All by myself – jag som är en sån stressig typ har haft Andrea som motvikt innan, men nu är det bara jag. Jag har utvecklat en lätt fobi mot Bangkoks flygplats, men jag ska nog lyckas lösa det hela. Har ju i alla fall två timmar att fördriva där.

Under våra fyra dagar in Saigon har vi hunnit med en del, förutom att besöka thailändska konsulatet. Mycket tid har gått till att se stan, och idag avslutade vi vistelsen med att gå på Zoo. Det var mysigt, men det är ju inte särskilt kul att gå på Zoo. Tycker inte jag. Fast det är kul att se djuren, så nu får jag inte riktigt ihop ekvationen i mitt huvud. Kul att se djuren, men inte i den miljön, kanske?

Sedan åt vi lunch med Stina och Victor, Andreas kompisar som också är här i Vietnam, på KFC. Ja, jag hänger ju inte med direkt (hallå, jag bor ute på thailändska landsbygden) och fattade ju kanske inte att KFC, det står för Kentucky Fried Chicken. Så min fråga om hamburgaren, ”is this chicken?” känns rätt dum i efterhand. Men man vet att man lever så länge man lär sig (eller något)

Till slut kan jag bara rekommendera ett besök i Ho Chi Minh/Saigon. Påminner mycket om Paris, fast med en hel del kinesiska influenser. Sjukt mycket folk och då alla har en moppe, finns det många sådana med. Ja, trafiken är störd, men resten är fint! Och det luktar godare! Får posta lite bilder... någon dag.

Hur känns det egentligen att fira jul i ett annat land, i en främmande kultur och dessutom långt bort från nära och kära? Det känns speciellt, absolut. Tomt, lite grann. Konstigt – japp! Men är det dåligt? Nej, faktiskt inte.

Jul är ju verkligen ett tillfälle att umgås med släkt och vänner, julmat, glögg och julgodis sprider julstämning, mörkret och kylan gör det extra mysigt inomhus. Snö på det och allt är perfekt. Så att fira jul i 30 grader (Ho Chi Minh är mycket varmare än Thailand är nu), på andra sidan jordklotet från familjen och utan allt det där som hör julen till i matväg gör såklart att det inte känns jättejuligt, hur våldsamt man än valt att pynta här (och det är verkligen extremt). Lite som att fira jul på midsommar, typ. Lite skevt. Så man börjar leta andra tecken på att julen faktiskt är här. Vårt fokus hamnade tidigt på varför vi faktiskt firar jul. Att Gud blev människa, av nåd och kärlek till oss, för att ungefär 30 år senare dö på ett kors för våra synder, återuppstå från de döda och på sätt övervinna synden och döden för att vi tillsammans med och i Honom skall ha evigt liv. Halleluja!

Så en julafton i Saigon (äsch, alla säger Saigon än, Ho Chi Minh är det bara de där röda som tjatar om) spenderas på thailändska ambassaden, med en extra fin middag på någon tjusig restaurang (inget ris då inte!), Karl-Bertil Jonssons julafton, och till sist mässa på kvällen. Alla kristna här är katoliker (8-10% av befolkningen är katoliker) så vi har inte så mycket att välja mellan. Vid midnatt blir det Skype med släkten och vips så har man (nästan) alla ingredienser för en helt vanlig julafton

Dessutom kommer jag att vara så vinter och jul-laddad nästa år att förmodligen ingen kommer att orka med mitt tempo. Äsch, den dagen den sorgen.

Nu önskar jag er alla en riktigt God Jul och Guds rika välsignelse!

Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.”

Luk 2:10-11

(P.S. Vill bara påpeka att när detta publiceras är det redan julafton i Vietnam - klockan är halv ett!) 

Efter några få om och men (som alltid, thailändska flygplatser imponerar inte på mig. Fast å andra sidan har vi ju inte missat något flyg... än). Ja, har ju inte sagt det, men när vi först kom till Bangkok i september var det på håret att vi hann med flyget till Chiang Mai. Äh, tar den storyn en annan gång. Nu är vi i alla fall framme, men det var väl tur att flyget mellan Bangkok och Ho Chi Minh var ca 2 timmar försenat. Flummig flygplats, men trevlig stad, av det vi hittills fått se. Skönt att känna igen den asiatiska atmosfären, men att det ändå är något nytt, det är inte som Thailand.

STOR är stan i alla fall, med ca 6 miljoner invånare, har sett galet mycket moppar, och då är det ändå en hel del i Chiang Mai. Men den här stan är ju typ... massa gånger större. Det fina med thailändska trafiken är att de inte tutar när de kör (visa inga känslor-traditionen lever även där), men här hänger de på tutan för fulla muggar, det gör att det känns lite mer storstad. Man märker också att det är ett kommunistiskt land, mycket statliga byggnader med röda färger överallt, affischer och propaganda. Man märker också influenserna från olika länder – Frankrike (som koloniserade landet en herrans massa år) lyser med kyrkor med namn som Notre Dame, arkitektur i form av Paris-aktiga höga och smala hus, Kina med de traditionsenliga templen.

Så mycket har jag hunnit se på en 30 minuter lång taxi färd genom stan. Mer rapport kommer när... ja, förmodligen när jag kommit hem till Thailand igen. Nu sitter vi och njuter på vår uteplats på våningen (vårt rum ligger på 5e – ingen hiss!) och blickar ut över stan som ser, för att citera Andrea, riktigt gemytlig ut. Hus i alla höjder och storlekar, riktigt charmigt. Nu ska vi strax kolla in närmsta området och den populära (turist-) marknaden några kvarter bort.

So long!

Att vara volontär handlar bland annat om att kunna improvisera hela tiden. Det blir aldrig som man tänkt sig i mötet med en ny, annorlunda kultur. Under tiden Thailand lever vi efter mottot ”Ta vad du har och gör det bästa av det”. En av de mer speciella händelserna jag var med om hittills i Thailand skedde nu när det börjar närma sig jul och vi hade sedan länge, för hela två månader sedan (vilket i thai-tid är flera år), bestämt att vi skulle på besök i flyktingläger. Vi skulle dit för att få en bild av hur det fungerar, be tillsammans och fira det Karenernas nyår. I Thailand finns många flyktingläger för burmesiska flyktingar som tagit sig över gränsen. De lever under helt kontrollerade förhållanden och det är väldigt strikt vem som får komma in. Många i lägren tillhör folkgruppen jag arbetar med, ett minoritetsfolk som heter karener, och vi skulle dit med en kyrka som heter Thailand Karen Baptist Convention. ”Vi” var jag, Andrea, Jirasak (ungdomsansvarig i TKBC), samt Peter, en brittisk missionär.

Jirasak, som hade arrangerat allting, hade sagt att resan dit skulle ta ungefär en timme. Klockan åtta på morgonen kom han och Peter och hämtade upp oss. Elva timmar senare var vi framme vid flyktinglägret. Då hade vi först blivit nekade att komma in i lägret av myndigheterna. Jirasak kände någon, men det räckte inte. Vi var vita, och i och med högtiden skulle många människor in i lägret. Skulle något hända oss skulle det ju inte se direkt bra ut... Men ändå lyckades vi ta oss in efter att ha kontaktat folk i staden närmast lägret. En pastor fick oss igenom den första av två armékontroller, sedan fick vi fortsätta på egen hand. Vi reste genom skog i en och en halv timma, ibland på betongliknande vägar, ibland på lerig skogsmark och ibland körde vi genom floden som bland annat fungerar som gräns mellan Burma och Thailand.

När vi efter en del om och men nådde lägret stod ungefär 15 flyktingar och väntade på oss. Vi stannade utanför den sista kontrollen in till lägret och gick för att tala med de som beslutar vilka som får komma in i lägret. Vi blev placerade vid en eld och väntade. Vi väntade i en timme, men hann få intressanta samtal med vår välkomstkommitté, så tiden gick fort. Tillslut kom domen: de vita fick inte stanna. Vårt mål hade varit att bo i lägret två nätter och fira nyåret, men istället blev vi insläppta under en timme. Vi var tvungna att lämna alla kameror utanför lägret, men kom sedan in. Vi gick till fots genom skog, över bambubroar och nådde tillslut den första av fyra sektioner i lägret. Flyktinglägret vi besökte heter Mae Surin, där bor nära 4000 människor och det är ett av de minsta lägren här i Thailand. Lägren kan hålla upp emot 150 000 människor under kontroll. Lägren påminde något om byar vi besökt, men de är inte tillåtna att ha egna odlingar, utan maten portioneras ut i bestämd mängd.

Vi blev inbjudna till ett hem, det såg ut som så många andra: byggt i bambu och på pålar. Väl där bjöds vi på festmåltid med fläskkött (jag misstänker att en av de få grisarna de har lov att hålla blev offer), ris och ägg, soppa och annat som vi västerlänningar är för mesiga för att smaka (läs: stekt gräshoppa). Vi var sex stycken som fick äta, medan 25 personer satt och bevakade oss. Det kändes konstigt såklart, att bara komma dit i en timme, utan mål eller mening mer än att se hur de har det, äta av deras mat, och att de dessutom uttryckte tacksamhet. Jag kände mig så ovärdig! Jag var tacksam för att de ens ville låta mig se deras hus, och de var ledsna för att de inte kunde ”ta hand om oss bättre”. Efter en utsökt måltid och en lite julsång på svenska i form av ”jag såg mamma kyssa tomten” (lite bisarrt, men roligt) lämnade vi lägret för att åka tillbaka till Kun Youm som närmsta samhälle hette, och ordna boende på natten. Visst kändes det snopet att inte få stanna, men jag var ändå tacksam för all otrolig gästvänlighet, värme och öppenhet jag fick möta under vår resa till lägret, och den korta vistelsen där. Kvalitet går före kvantitet, och de där timmarna utanför och i flyktinglägret Mae Surin är några av de mest givande jag har haft.

Man vet att man börjat uppskatta det stora i det lilla när man gläds av saker man förr tyckte var mest besvärligt att utföra. Exempelvis tvätta för hand. Eller att diska. Händerna blir röda, det tar lite tid (vi har ju inget varmvatten) men det kan vara riktigt kul. Eller att städa. Det kan också vara glädjande. Vi har köpt en ljusslinga till granen, så nu är den jättefin. Och att jag ska åka minibuss på söndag, åh vad kul! Inser att det låter lite ironiskt, men ironin ligger väl i att det är sant.

 ”Vi ska utomlands över jul”. Så tjusigt uttryckte jag det för min kära far när vi pratade på Skype. Men det ligger en hel del i den meningen. För det första åker vi till Vietnam den 22 december för att fixa visum. Ingen av oss kände för att sitta och sakna nära och kära på julafton, och vad botar hemlängtan bättre än att göra något spännande? Ho Chi Minh är visst en riktig storstad så det ska bli riktigt kul. 

För det andra säger det en del om vad Thailand har blivit. Efter nästan tre månader är vi här, framme, hemma. Det känns riktigt bra, även om resten av befolkningen inte alltid tycker att vi är lika hemma. Häromdagen kom det fram en okänd kvinna, sa att hennes kollegor sett oss cykla ute på kvällen och undrade vart vi hade varit på väg. Ursäkta? (för att stilla nyfikenheten kan jag berätta att vi cyklade till 7 eleven för att köpa mjölk. Spännande värre) Vissa är för nyfikna för sitt eget bästa... Men det känns riktigt bra att man börjar känna folk här, har sina ställen att gå till när man inte orkar laga mat (rättelse: när andrea inte orkar laga mat och jag inte orkar diska) Och de allra flesta är vänliga. Men visst blir man irriterad när man hör att personen bredvid utbrister ”farang” (vit/europe) och börjar prata om en istället för med en, högt och tydligt. Då brukar vi snyggt slänga in ett ”Sawadiikah” (hej), och är vi på dåligt humör säger vi bara ”may pen farang, chan pen luuk-krung” (jag är inte europée jag är halv thai). Då brukar de hålla tyst, men att skämmas ligger inte i deras natur, alls. När de förstår att vi förstår övergår de ofta till att bara betrakta oss under tystnad.

Nästa vecka bär det av till flyktingläger. Vi ska sova där i två nätter och det ska bli en riktig upplevelse. Tror jag. Ärligt talat har jag ingen aning om vad vi bör vänta oss, så har bestämt mig för att inte ha några förväntningar. Inget blir ändå som man har tänkt här, det är bättre att bara ”go with the flow”.

Nu ska vi göra risgrynsgröt, pepparkakshus och chokladbollar till 60 personer, samt städa hela huset (haha, det borde väl ta typ... en kvart). Julmusiken skall pumpas ut ur högtalaren – julstök på hög nivå!

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.

Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.

Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda,

och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

Lukas 2: 1-7




God Bless!

Äntligen börjar det bli såpass kallt även om dagarna att jeansen har fått åka på. Kan inte riktigt beskriva känslan, lite som en återfödelse. Helt plötsligt såg jag mina ben som tidigare gömts i luftiga bomullsbyxor och kjolar, och jag kände mig som Sverige-Hanna för en stund. Vi har fått vinter, och fort gick det. Varje dag cyklar vi till hostelet klockan 5 på eftermiddagen. Tidigare resulterade den 300 m långa cykelvägen i svettningar värda en mycket större ansträngningar, och middagen i matsalen var som att äta i något bastuliknande. Numera är koftan på redan innan jag sätter mig på cykeln och när vi äter är temperaturen endast behaglig. När klockan närmar sig halv tio sitter alla och huttrar när de läser sina (berg) av läxor. Nymodigheter som element och isolering finns inte, kanske för att det är ”kallt” ca 2-3 månader om året. Nu är det lördag, jag sitter iklädd jeans, raggsockar, tröja och kofta. Thailand är solbad, stränder och värme? På en vecka har det blivit riktigt kallt, och det enda som stämmer in med paradisbilden är solen som skiner. Men som sagt. Jag gillar mina jeans.

Vår vardag här är kanske inte den mest spännande och ombytliga. Jag går upp runt 8, duschar och äter frukost. Sedan läser jag kanske ur en bok, ett par kapitel ur bibeln,  innan man ger sig ut på något ärende. Man planerar lektioner, äter lite, läser lite till, hittar något att plocka med. Åker till elevhemmet. Dagarna är ganska lika, till det yttre.

Hemma är jag van vid att det händer fyrtioelva saker på samma gång. Först trodde jag att jag skulle bli tokig av att ingenting var uppstyrt under dagarna, men det är helt okej. När man befinner sig i en ny kultur, allt är annorlunda än hemma och man inte har full koll på allt som händer runtomkring en eller, för den delen, inuti en, är det skönt att ha några fasta punkter att hänga upp varje dag på. Jag har en anledning att gå upp, gå ut, förbereda. Att skapa en vardag mitt i allt det okända är en utmaning i sig och jag känner hur jag lär mig mycket om mig själv samtidigt som jag upptäcker nya saker. Men det är inte dåligt egentligen, att leva lugnt samtidigt som varje dag är ett äventyr med nya upptäckter!

Nu har vi börjat öva in julspelet som skall uppföras om tre veckor, det kommer att bli så bra! Rollerna är fördelade, sångerna framröstade... det ska bli jätteroligt. Eleverna är inte alls rädda för att bjuda på sig själva och inte jag och Andrea heller. Andrea är outstanding på musik så hon fixar sången, och jag drar lite i danser (för det är ju jag bara så grym på) och tillsammans ser vi till att skådespelet kommer i hamn.

Imorgon är det första advent, vi (Andrea) har fixat en ljusstake och det kommer bli alla tiders. Vi bjuder in bananmannen på adventsfika (en besökare som tog sig över muren och taggtråden till vår trädgård för att kunna spana in oss lite bättre. Han insåg nog att vi inte uppskattade det när polisen kom) och äter lite av julgodiset som blev över när eleverna var med och gjorde förra veckan. Strålande!