thaihanna

Ärligt talat hade jag inte särskilt höga förhoppningar på julen här i Thailand. Hur mycket julstämning kan man få med 25 grader varmt, strålande sol och utan nära och kära? Utan julmat, julklappar och julbak?

Men nu när vi närmar oss känner jag hur julstämningen sprider sig. Thailand är visserligen ett buddhistiskt land, men inte struntar man i julen för det. Visst, den religiösa aspekten är väl inte direkt framträdande, men det är minst lika kommersiellt som hemma. Dessutom, eftersom man inte har lika stenkoll på datum (skulle någon hemma tänka sig att fira jul någon annan dag än den 24e?), så firar man jul hela december! Advent har de ingen koll på dock... Men det gör inget för oss, vi julpyntar gärna om det får vårt rätt kala hem att bli lite välkomnande och mysigt.

Annars kom vintern ordentligt när vi skulle frosta av vår lilla frys idag – oj vad snö! Inte illa, kändes nästan som hemma...

Idag kommer alla de äldsta eleverna hem till oss på julbak, och snart börjar vi förberedelserna inför julspelet vi ska regissera tillsammans med eleverna. Det ska visas upp på hostelorganisationens julfest uppe i en by den 19 december. Innan dess ska vi hinna öva in sånger, draman och fixa rekvisita. Dessutom skall jag och Andrea besöka ett flyktingläger för burmesiska flyktingar i mitten av december, vilket jag verkligen ser fram emot. Har hört så mycket olika saker om lägren, allt från att det är sorglig misär till hyfsad levnadsstandard. Det ska bli fascinerande och spännande att få uppleva själv.

Annars börjar det bli rejält kallt om nätterna, jag var inte särskilt förberedd och har nu åkt på en riktigt elak förkylning. Hoppas den släpper snart! Numera sover jag i underställ och tjockt täcke. Anledningen till att det blir så kallt inne är att vi inte har några fönster i riktig mening, utan myggnät och ”paneler”. Huset har ingen isolering utan bara betong väggar, och element finns inte alls. Men dagarna är fortfarande svettiga, så kroppen får små chocker hela tiden.

Veckan har annars bjudit på undervisning, julmöte, besök av koreansk/australiensk missionär (som bott här i 10 månader utan att kunna thai? Vi har bott här i 2 och kan föra konversationer på thai utan smärre problem numera. Vill inte skryta, men det är sjukt vad vi lärt oss! Kanske för att vi måste...) Vi har besökt Sop Moei, ett mindre samhälle där vi undervisar 2 gånger i månaden, mycket mysig plats. Vi har besökt en bergsby (ÄLSKAR bybesök, förutom resan dit och hem... Vägarna är helt sjuka, måste hålla sig koncentrerad konstant samtidigt som allt gumpande gör en helt sömnig...) och vandrat runt en sjö. Och just det ja, min dator pajade, men det fixades snabbt och jag har numera XP istället för Vista (som ärligt talat var kasst?) och de installera hela Windows Office paketet, allt för 350 baht... det vill säga ca 65 kronor. Förlorade lite musik och dokument, men det mesta kunde räddas. Tack!

Nu insåg vi att vi glömt köpa smör inför allt bak. Suck.

När man bor på ny plats, hankar sig fram på språket och inte har 100 % koll på landet, så stöter man i vardagen på lite problem. Som tur är har vi blivit hejare på PP – praktisk problemlösning.

Exempel:

På andra sidan fönstret (läs:myggnätet) sitter en fet spindel och glor ondskefullt. Tyvärr måste du stå och hacka grönsaker precis där den är. Vad gör du?

A: undviker köket tills odjuret krupit ur synhåll.

B: dödar den

C: drar för gardinen och låtsas som ingenting

Svar: Drar för gardinen! Ingen mosad spindel att titta på tills den mystiskt försvunnit och mat i magen.

Och när man är ute och campar och bilen pajar.




Du är ca 2 timmar hemifrån och vet inte hur du ska komma hem. Vad gör du?


A: Går. Och går. Och går...
B: väntar på mekanikerna
C: Liftar hem med något vänligt par


Ett C är såklart svaret (dock inte själv, utan tillsammans med 4 andra...) Vi satt på flaket, och jag säger bara att BERGSVÄGAR ÄR INTE KUL. Men jag lyckades hålla magen i schack, men jag har nog inte fått koncentrera mig så hårt på något (vägen, i det här fallet) sedan matte C provet i våras.

 
Våra hjältar!




Nu har Andrea skurit sig i fingret... Dags att tillämpa PP - gasbinda, here I come!


Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand.

Jesaja 41:10

Klimatet här i Thailand är, av förklarliga skäl, annorlunda än hemma. När jag går upp vid sju (vilket egentligen är helt onödigt, men men) och tar min morgonpromenad är vädret perfekt. Ofta är det lite molnigt innan solen knatat sig upp tillräckligt högt på himlen, och temperaturen ligger runt behagliga 25 celcius. Från tio till ett rör jag mig helst inte utanför huset eller skuggan för då riskerar man att förvandlas till en blöt liten pöl i den stekande solen. Nu är regnperioden snart över, vi har inte haft regn på drygt två veckor, och vi börjar gå mot ”vintertid”. Det innebär runt 25 grader på dagen och svala mornar och kvällar. Nätterna kan bli rätt kyliga, men vi är utrustade med långkalsonger och mössa, vårt hus har ju varken isolering, element eller riktiga fönster så är det 12 grader ute är det 12 grader inne. Och utan sol är det ännu kallare.

Värmen är annars OK, den påverkar mest energinivån. Man är seg och trött mitt på dagen, pigg och alert tidig förmiddag och kväll. Det är lite frustrerande att känna sig orkeslös när man har gyllene tillfälle att få saker gjorda, men det är bara att tvinga sig själv att städa, tvätta, förbereda lektioner och sedan njuta av en bok i skuggan. Det finns massor med kvarlämnade böcker i huset, alla får inte plats i bokhyllan. En perfekt sysselsättning när solen gassar och man bara inte orkar röra sig utanför grinden. Inser att jag kommer att ha plöjt en massor av böcker innan jag kommer hem, en bok tar max 2-3 dagar att läsa ut (ja, jag har en del fritid)

Nu är vi i bergen för en riktig långkörare, fram tills jul (vilket i och för sig bara är sex veckor bort insåg jag nu... oj) Under den tiden hoppas jag att vi verkligen kommer till ro här. Vi har redan börjat känna oss hemma, vi vet vilka restauranger man ska gå till för olika tillfällen, vilken marknad som är bra och vilken som är kass, vart närmsta tvättinlämning finns, var man köper biljetter om man ska någonstans, vi har börjat få koll på de olika kyrkorna, vi hittar runt (OK, det är bara tre gator med tvärgator, men ändå; vi hittar!) Vi vet vilken 7 eleven som har bra utbud och vilken som är kass. Vi har helt enkelt all nödvändig kunskap. Dessutom har vi skaffat vänner! Vi har redan varit ute på bambu-rafting en lördag (lördagar i Thailand är den heliga utflyktsdagen, ty så lyder det elfte budet: På lördag skall du åka på utflykt) i Mae Ngao National Park. Det var blött, bitvis lite våldsamt men helt galet roligt! Det tog ca 2 timmar att färdas ner för floden till vårt mål, och det var två av de roligaste timmarna vi haft! Vi var elva personer som färdades dit i en bil (... dvs, fem inne och sex på flaket. Jag satt på flaket och fick åter göra bekantskap med min frukost. Och lunch.) och sedan ”raftade” ner för floden på två bambuflottar som mätte runt 1,20x5 m. Två skickliga styrkarlar manövrerade båten med bravur. Vi var de första åkarna för säsongen, och jag får nog säga att jungfrufärden gick galant, även om det ännu var lite mer vatten än vanligt i floden p.g.a att regnperioden knappt tagit slut. Nästa lördag skall vi förmodligen åka till något berg som är täckt av solrosor. Vackert!

Familjen mår annars bra. Vi har fått kycklingar en masse, söta! Vi har dessutom en padda på farstutrappen. Gordon gecko har inte flyttat ut (anledningen är att Aphirak, som gärna håller i jättespindlar, är skraj för ödlor. FNYS! De är ju inte ens farliga, bara stora!). Råttorna leker, men inte länge till. Vi har röstat och de ska ut. Så vi skickade helt enkelt upp en elev genom vindsluckan (med hjälp av Aphirak) som spred ut lite råttgift över allt. Så vi får väl se när deras tassande slutar, än håller de i alla fall på...

Vi börjar få lite rutin på elevhemmet, lär känna eleverna mer och mer och har börjat med vårt lilla personliga projekt: tonårshäng på lördagskvällar! Vi bjöd hem de äldsta kidsen på elevhemmet och hade 12 mysiga tjejer (killarna vågade inte komma) på besök. Vi åt glass och popcorn, pratade, lekte och skrattade. Vi vill gärna ha lite ungdomssamlingar hemma hos oss varje eller varannan vecka, det vore guld. Väldigt kul att se att det funkar, att vi hade kul och att stämningen var lättsam och härlig. Gud är god!

Prisa Herren, alla folk,

lova honom, alla länder!

Väldig är hans godhet mot oss,

Herrens trofasthet är evig.

Halleluja!

Psalm 117

Okej. Vi är tillbaks i bergen (djungeln, more like it. Eller vilda västern) och i huset upptäckte vi att hela familjen kommit fram för att hälsa. De mår bra, de har, ehm, växt en del sen sist. Om inte i antal så i storlek.

I köket väntade Gordon Gecko (size XL, skulle likna honom vid en mindre varan). Kanske lite taskigt att döpa honom efter Michael Douglas rollkaraktär i Wall Street, men det här var något helt annat än de gulliga små liven som viner förbi annars. På sängöverkastet hittade jag en liten brun korv värdig att ställa upp i tävlingen gissa bajset.

a) geckoödla

b) råtta
c) enorm megaspindel

Apropå det senare alternativet har vi upptäckt att vad vi trodde var Hin Onde, visade sig bara vara Hin Ondes elaka lille plutt till son. Hin Onde for real dök nämligen upp för att hämnas sonens död och visade sitt fula, enorma och fullt urskiljningsbara tryne. I jämförelse var den förra spindeln INGENTING! Min kropp började reagera innan jag ens registrerat spindel i min hjärna. Jag bara skrek rakt ut (jag minns det inte, men andrea sa att jag svor och sa att den var som ”en kanin”). Den är enorm och fullständigt VIDRIG. Andrea var tvungen att lämna in vår tvätt, så jag blev spindelvakt i väntan på att Aphirak skulle komma hit och döda den.

Pappa, du skojade och sa att jag fick köpa in glas och sätta över alla spindlar, men den här spindeln är för stor för ett glas, den skulle kräva en hel skål! Spindeln, eller odjuret som nog är en mer passande benämning på varelsen, visade dock ingen vilja att samarbeta eller ens sitta still, och efter att ha kravlat runt på väggar, golv (tack gode Gud för bordet) gömde den sig i vår gardin! Jag hörde hur han satt och tuggade på något, förmodligen vårt tyg eller någon stackars myra. Har inte sett så många andra spindlar, Hin Onde måste ha ätit upp dem.

Jag vet, jag borde vara tacksam över att det här är vårt enda riktiga problem, men det är inte lätt att vara förnuftig när man har lätt arachnofobi och en spindel som mäter 15 cm sitter och kollar på en samtidigt som han viftar med sina huggtänder... Tillsist kom Aphirak (I'm near your house=3 timmar bort, haha) och jag förklarade om määm mum yay (stor spindel) och att den gömde sig i gardinen. Han skrattade och började rycka och leta – utan resultat. Hej stress och panik! Jag kan INTE dela hus med en jättespindel, det går inte, jag får bo på hotell, jag dör (typ). Jag hade precis börjat förlika mig med tanken på att spindeln befann sig på okänd plats, när Andrea vågade pilla lite på gardinen och spindeln visade sitt fula tryne. Aphirak skrattade gott, tog tag i den och eh... skickade den till spindelhimmelen. Men han erkände att den var stor! Efteråt sa han betryggande ”khun duu määm mum, call me, I kill” (thaiengelska som betyder, du ser spindel, ring mig, jag dödar), och nu har jag en egen spindel-terminator!

Har fått uppgifter om att råttor äter spindlar. Det har varit lite tyst från taket, hoppas inte råttorna har försvunnit. Så länge vi inte ser dem är de nu högst välkomna till vårt hem. Eller, vårt tak rättare sagt.

Sedan har vår familj utökats med ytterligare en art. Jag har hela tiden trott att de små ovala sakerna på väggen var torkat ödlebajs, men nej då, det lever! De kanske kan förklara slemspåren på väggarna i mitt rum... Hm, ska ta upp det på familjerådet. De verkar ju rätt harmlösa, men levande bajs? Jag vet inte...

Undervisningen har kommit igång, alla elever verkar vara taggade och det är kommer att bli riktigt roligt och utmanande! Kunskapsnivån är väldigt skiftande, man märker att intresse för engelska är viktigare än allt annat som ålder och antal timmar man läst i skolan. Vi undervisar 2 grupper med ca 5 elever i var grupp varje dag, måndag till torsdag. Hittills är det mycket upprepning för att se vilka kunskaper som sitter och vilka som behöver fräschas upp!

Nu ska jag gå och prata lite med Gordon. Han har flyttat från köket, bott i mitt rum ett tag och nu trycker han bakom myrskåpet i vardagsrummet. Suck.

Nu upptäckte jag precis att vi fått lite utökning i familjen! I vår trädgård bor det nu två tuppar, tre hönor och ett gäng kycklingar. Tja, äter inte de småkryp? I såfall, välkomna!

Nu är vi tillbaka i storstan som sagt. Trots att avgaserna är många fler här så är Chiang Mai vårt lilla lufthål, stället att samla vissa krafter som töms rätt fort uppe i bergen... I Mae Sariang är tempot och dagslunket behagligare. Man tar det lugnt helt enkelt! Men man är ganska uttittad och "allmän egendom". De flesta vitingar som kommer dit stannar kanske en natt innan de beger sig iväg på trekking i bergen eller likande. Under våra första dagar såg jag en ljus person till, och han verkar ha bott här i typ 40 år eller något. Att vara ensam vit innebär att man får mycket uppmärksamhet. Bilar tutar när de kör förbi, folk vinkar, ropar efter en... De stannar utanför vårt hus, pekar och ropar. Frågar. När man sitter och äter lunch på någon ”raan aahaan” (restaurang – billigare än att laga hemma) kan helt plötsligt någon stanna vid ens bord och stirra en stund. Men ler man mot någon får man ett tregånger så stort leende tillbaka. Folk är vänliga, hjälpsamma och nyfikna. Men man är så ovan vid att sticka ut och jag har inte vant mig alls.

Chiang Mai är fullt av folk från världens alla håll, mycket back packers och folk som arbetar här, turistsäsongen har inte någon peak just nu, så det är rätt lugnt. Det är skönt att smälta in mer, och thailändarna blir alltid lite extra glada när de upptäcker att man kan thai. I Mae Sariang pratar man ingen engelska, så där får man ingen credit för att man kan thai, det är ett måste.

Thailand är verkligen en krock mellan öst och väst, gammalt och nytt, lyx och fattigdom. I byarna kar man knappt rent vatten eller el, i städerna trängs enorma shoppingkomplex som är amerikanska versioner av typ Allum: enorma ytor av butiker, biografer och restauranger (jag gick vilse en gång, vilse som i att helt tappa uppfattning om plats och rum)

På marknaderna säljer man allt från kopierade märkesväskor till mat och hantverk. Hela tiden ser man saker som är nya och annorlunda jämte välbekanta ting. Vill du ha en kokosnöt med ett sugrör i eller en cola till maten? Åka på enorma motorvägar eller i lervällingar i bergen? Köpa mat på 7 eleven eller från en gryta på gatan?

Vi har fått förfrågan om vi skulle vilja stanna lite längre i Thailand än vad som var tänkt. Vet inte om det blir så eller inte, men vi tackade ja, såklart. Sen får vi se. Men be gärna för att vi får stanna!

Nu ÖSER regnet ner efter att dagen hittills varit stekhet. Det är inte bara standarden som skiftar i det här landet...

God bless,

Hanna

I måndags begav vi oss äntligen till Mae Sariang för vår första hela vecka i den sömniga småstaden som är vårt hem. Eleverna skall ha lov nästkommande två veckor, och den här veckan är det provvecka. Efter proven åker många hem så det är inte fullt hus på elevhemmet, men det är skönt med en lugn start! Barnen är jättegoa, roliga och lättsamma. Eller barn och barn... de är mellan 11-20 så vissa är ju äldre än mig... Elevhemsföräldrarna, Aphirak och Nongkrang, håller i allt har två helt bedårande döttrar på 5 och 9. Det är sjukt modigt som vågar ta hand om och mer eller mindre uppfostra 60 stycken tonåringar utan att ha haft tonåringar själv...

Första eftermiddagen, innan vi skulle till elevhemmet bestämde jag och Andrea oss för att göra vårt hem lite mer... hemtrevligt, i den utsträckning det var möjligt. Gardiner åkte upp, golv sopades och våttorkades, spindelväv plockades bort, bänkar dammades av och möbler flyttades. Vi fick smärtsamt upptäcka att det inte är två individer som kommer att bo här, utan snarare 102. Låt mig presentera vår nya familj:

Familjen spindel: antal ca 20 medlemmar i varierande storlekar. Överhuvudet, ondskan, herr MEGA-SPINDEL (kärt barn har många namn) har dock avlidit efter att jag, uppkrupen på ett bord och Andrea nervöst hållande en sopborste redo att gå till attack om det skulle behövas, bad en bön till Herren om att skicka en orädd typ att få ut kräket. Snacka om bönesvar när 15 stycken elever dyker upp och ett gäng killar som inte har några problem med att döda spindlar tar hand om saken under muntra skratt. Jeez...

Familjen myra: antal oräkneliga (dock färre efter allt myrmedel vi gått lös med. Säkert olagligt i Sverige, men ack så effektivt!) De är harmlösa, för det mesta, men lite jobbiga om de bits och vill åt vår mat. Vi hoppas att de går med på att hålla sig utomhus i fortsättningen. Vi lovar att inte plåga dem genom att hålla alla godsaker på behörigt avstånd.

Familjen kackerlacka: antal till att börja med 2, nu 0 (hoppas jag). Hittade en död kackerlacka, och en högst levande och vi beslöt faktiskt att utesluta denna individ ur familjegemenskapen. Detta besked mottogs dock inte särskilt positivt, och efter en närkamp med min gympadojja som av någon anledning kom vinande genom luften och krossade stackarn har han nu fått en begravning värdig en stor, fet kackerlacka: i sophinken.

Familjen Ödla: antal dryga 20. Finns lite här och var, än håller de mest till utomhus, men kryper in ibland för att hänga lite, bajsa på väggarna och i hörnen och kanske hitta något gott kryp att tugga på. Söta ibland, men ärligt talat lite väl mycket show-off. Mitt hjärta stannar till varje gång de viner förbi. Är inte särskilt intresserad av närmare bekantskap, men vi får se. De är ju lite söta som sagt.

Familjen kryp: antal oräkneliga. Alla hör egentligen inte till familjen, men jag kan faktiskt inte artbestämma alla levande varelser! Vi hittar en del sniglar, de är ofta helt OK, små med skal typ. Dock förstår jag inte vad de ska ha inne att göra. Annars är det en hel del mygg. Har mer myggbett än någonsin förr... förlåt mamma, men jag använder faktiskt både myggnät och myggmedel (när jag kommer ihåg).

Och så sist men inte minst...

Familjen råtta: antal okänt. De huserar på taket och man hör dem när de skuttar omkring om nätterna. Så länge de inte visar upp sig inne i huset är det OK, men Aphirak har sagt att han skall se vad han kan göra... Jag kommer väl inte vara den som gråter ögonen ur mig om de försvann.

Well, det är familjen än så länge. Sedan har vi också vår vän Elektricitet, som kommer och går som han vill. Ofta är han här, men ibland är han borta en, två eller tre timmar i sträck. Då känns livet lite mörkare...

Vi får se om vår familj utökas, eller om det måste bli fler räder. Efteråt var jag helt slut, mitt arma hjärta klarar inte av hur mycket skräck som helst. Och spindeln var faktiskt helt ENORM!

Nu är vi tillbaka i Chiang Mai. Skönt att få vila ut, men kommer nog att sakna "hemma" snart. 

Tänk att det redan är oktober! Även här märks det lite att hösten är på väg. På bara de 2,5 veckorna vi varit här har både kvällar och dagar blivit lite svalare. Idag njöt vi av att temperaturen låg runt behagliga 25 grader och att solen höll sig borta. Att gå promenader är oftast helt hopplöst, man känner sig svimfärdig efter 10 meter i den gassande solen och blir solbränd direkt, men idag gick det riktigt bra.

Imorgon åker vi iväg över helgen på retreat. Retreat är helt enkelt att dra sig tillbaka i stillhet ett par dagar. Vi ska på ett womens retreat som internationella kyrkan ordnar, ska bli riktigt skönt med lite input från seminarium, bibelläsning och att bara få ta det lugnt. Så fort vi kommer hem är det bara att packa väskorna och åka upp till bergen och Mae Sariang – äntligen! Tanken var att vi skulle rest redan nu i veckan, men planerna ändrades. Det gäller att hänga med i svängarna, inget är helt bestämt förrän det faktiskt händer här. Tider och dyl är liksom inte någons top priority. Thailändarna går mer på vilken del av dagen något sker än vilken timme. Morgon, sen morgon, lunch, tidig eftermiddag, sen eftermiddag, tidig kväll, sen kväll, natt. Att tvinga ut klockslag osv ur folk på halvtaskig thai är inte helt enkelt.

Hursomhelst, vi kommer att kastas rakt in i undervisningen för en veckas tid, innan barnen får lov. Men det blir skönt med att få en ”pröva på” vecka innan vi kör igång på riktigt. Efter lovet stannar vi i bergen i sex veckor innan vi måste bege oss mot burmesiska gränsen och förnya vårt visum.

Nu ber vi bara för att inget oförutsett sker, vi längtar så efter att få komma igång med arbetet som väntar!

 Hanna

Dagarna går... Nu har ännu en vecka gått (nästan). Tiden är verkligen speciell här. Den går rasande fort, samtidigt som dagarna segar sig fram. Med alla konstant nya intryck jag ännu får känns det verkligen som om man varit borta mycket längre än bara 10 dagar!

Thailändskan börjar landa mer och mer, jättekul att lära sig ett sedan tidigare helt ointressant språk, som nu helt plötsligt är det enda språk man vill kunna. Kan numera sköta vardagliga aktiviteter relativt bra på thai. Eldprovet blir ju när vi ska undervisa på språket. Men, det är bara att be att man ska lyckas få in och lagra så mycket som möjligt!

Nu är det helg igen, och morgondagen går åt till att plugga lite thai tror jag, sedan åka och bada, och på kvällen blir det nog bio och mat med step-out killarna som vi pluggar thai med. Skönt att ha några jämnåriga i exakt samma sits här, det betyder jättemycket. På söndag tar Jirisak med oss till sgaw-karen kyrkan, sedan blir det gudstjänst i Internationella kyrkan här i CM på eftermiddagen. Middag ska vi äta hos en äkta thailändska, eller snarare Karen. Ladda har bjudit hem oss på middag! Ska bli jättekul, hon är hur go som helst, och hennes söner är hur roliga som helst. Helt vilda!

Det är fredag kväll och det känns sjukt konstigt att inte ha 10 saker planerade, utan bara slappa ”hemma”. Man blir lite rastlös... Kanske ska ta en cykelsväng? Fast vid närmare eftertanke..

God natt och Guds välsignelse

 
Hanna

Äntligen Mae Sariang!

Söndagen började med att vi steg upp, packade ihop alla våra saker, och käkade frukost. Sedan bar det av till Pwo-karen kyrkan i Chiang Mai, typ 100 meter från Otto och Ulrika, de vi bor hos, hem. Väl där träffade jag många nya och fina personer. En av dem var pastorn, Saman, som jag fick chansen och äran att sitta bredvid på golvet när det var dags för lunch efter gudstjänsten (ärligt talat: varför kyrkkaffe när man kan ha kyrkothai-lunch?) När vi var mätta och belåtna hoppade jag, Andrea, Ulrika, Maria B från baptistsamfundet och min och Andreas ”thaimamma” Ladda in i bilen och åkte mot Sop Moie och Mae Sariang. Efter ca 5 timmar anlände vi med ömma skinkor till Sop Moie där vi fick träffa hostelföräldrarna och trettio busiga barn som vi ska leka med varannan fredag. Så mysigt! Och SÅ vackert!

Alla människor vi jobbar med är karener. Karenerna är ett minoritetsfolk, ursprungligen ifrån Burma. I Sop Moie var en förälder till ett av barnen på besök för att fråga om han kunde slippa betala hostel-avgiften, då han inte kunde arbeta längre. Hans ben var missbildade, alt. Hade skrumpnat, och bestod bokstavligen enbart av ben och skinn, ”anklarna” mätte väl runtom max 10 cm. Galet! Han är, precis som många karener, inte thailändsk medborgare, även om de bott här i generationer. Därför får han ingen sjukvård, han får inte ens åka till Chiang mai. Galet...

Mae Sariang nådde vi först när det var mörkt. Verkar väldigt mysigt. Kidsen på hostlet är lite äldre än de i Sop Moie, i MS är de mellan 9-20 ungefär. Så härliga! Det är kul att se att tonåringar är sig lika världen om, det är som om jag har 60 thailändska konfaungdomar. De var helt underbara, jag kommer att älska att hänga med dem VARJE DAG.

Huset vårt var... speciellt. Rätt trist till ytan, men det har stor potential. Jag och Andrea har högtflygande planer. Vi får se hur resultatet blir. Imorgon ska vi fixa här med Ulrika, köpa in lite grejer, sätta upp gardiner osv. Det blir fint som snus. Efter det bär det av till Chiang mai igen för 10 dagar av språkplugg bl.a., innan vi återvänder till Mae Sariang, är där i 10 dagar. Sedan får barnen skollov, då reser vi åter till CM för ännu mer språk, blomsterfestivaler osv i 2 veckor innan vi flyttar ut till Mae Sariang ”permanent”. Fram och tillbaka, men men.

Det är otroligt häftigt att resa till andra sidan jorden och väl här möta samma Gud, samma Jesus. Jag har så mycket att dela med människor i ett annat land, i en annan kultur, med ett annat språk än vad jag kunnat föreställa mig. Gud är stor!

God bless!

Hanna

Om 17,5 timme lyfter mitt plan (om allt går som det ska) från Arlanda. Det känns lite som om jag ska på 2 veckors semester (i alla fall om man ser till packningen), men istället har jag ca 7 och en halv månad i nytt, annorlunda, farligt, lite läskigt, till stor del turistexploaterat, land som jag aldrig besökt innan framför mig.

Och just nu tänker jag bara att det kommer att gå såå fort.
Jag kommer inte hinna sakna något eller någon ett smack.

Men om så skulle vara fallet kan jag ju alltid mejla. Skype ligger och väntar. Sverige är bara ett gratissamtal bort. Praise technology.

Har jag glömt något? Förmodligen.

Nu: slut check

Imorgon: äventyr

Känns dock otroligt tryggt att hela rean vilar i Guds hand, att det är Han som sänder mig och att jag får följa Honom.

                                Lycklig den som fruktar Herren och vandrar på hans vägar
                                                                  Ps 128:1

Yes! Om 16 dagar beger jag mig österut för 7 månaders äventyr i Thailand som praktikant. Väl där ska jag undervisa i engelska, hänga med sköna thailändare och bara lära mig så mycket jag kan om landet, kulturen, människorna - framförallt minoritetsfolket karenerna vilka jag ska arbeta med främst.

Jag är galet laddad och självklart lite spänd. I den här bloggen tänker jag berätta både om vad jag har för mig, vad som händer i Thailand, och kanske leverera lite intressanta fakta om allt mellan thailändsk himmel och jord.

Jag reser inte enbart ut för att möta en annan kultur, utmanas som person och uppleva något annorlunda. Jag reser ut för att möta Jesus, utmanas i tro och uppleva Gud i en helt annan kontext. Därför kan ni också komma att få ta del av lite olika funderingar som dyker upp.

Hur som, vi hörs när jag landat i thailand!

Hanna