thaihanna

Våra 7,5 månader i Thailand har varit helt fantastiska. Vi har känt oss oerhört välsignade. Det har varit prövningar, absolut, men aldrig utöver förmågan att klara av dem. Istället har man lärt sig otroligt mycket, utvecklats och förändrats. Det är samma Hanna som kommer hem, men ändå inte. Jag hoppas att det håller i sig, att jag inte trillar tillbaka för fort. Att de goda förändringarna håller i sig. Att inte umgås med några göteborgare på så lång tid sätter spår, men efter att ha träffat en under några dagar var dialekten tillbaka. Kanske tur det!

Att ge ett år för att i första hand söka Gud och tjäna Honom och mina medmänniskor är för lite tid, men det har ändå gett mig så otroligt mycket. Att veta hur man går vidare nu, det är svårt. Jag har fått klarhet i mycket, vad jag vill göra, vad jag vill plugga, vad som är viktigt. Frågan är bara i vilken ordning allt ska komma. Men Gud kommer ge mig klarhet över det också, tids nog.

I första hand ville jag bli praktikant för att pröva min tro. Skulle den hålla utanför Lerums Missionskyrka, med alla polare och goa häng? Kan man vara kristen? Finns det något att tro på?

Och svaret är ja, JA, JA, JA. Min tro har utvecklats, blivit starkare och jag inser att den håller, för allt. Den har blivit utsatt för det mesta, alla möjliga former av tvivel, men den håller. Men utan den hade inte jag hållit. Och jag vet nu att jag kan bo vart som helst, plugga vart som helst, jobba vart som helst men ändå alltid ha med mig min tro. Och det känns så bra!

Thailand är ett spännande land, fullt med öst/västkrockar som ibland tar andan ur en. Det är vackert, människorna är vänliga som få, och jag har trivts oerhört bra. Så ja, jag kommer tillbaka. Snart, hoppas jag. Jag är inte riktigt färdig än.

Gud välsigne er allihop, snart behöver ni inte läsa mina utläggningar utan istället höra mig babbla tills era öron blöder. Amen to that!

/Thaihanna