I flyktingläger...
Att vara volontär handlar bland annat om att kunna improvisera hela tiden. Det blir aldrig som man tänkt sig i mötet med en ny, annorlunda kultur. Under tiden Thailand lever vi efter mottot ”Ta vad du har och gör det bästa av det”. En av de mer speciella händelserna jag var med om hittills i Thailand skedde nu när det börjar närma sig jul och vi hade sedan länge, för hela två månader sedan (vilket i thai-tid är flera år), bestämt att vi skulle på besök i flyktingläger. Vi skulle dit för att få en bild av hur det fungerar, be tillsammans och fira det Karenernas nyår. I Thailand finns många flyktingläger för burmesiska flyktingar som tagit sig över gränsen. De lever under helt kontrollerade förhållanden och det är väldigt strikt vem som får komma in. Många i lägren tillhör folkgruppen jag arbetar med, ett minoritetsfolk som heter karener, och vi skulle dit med en kyrka som heter Thailand Karen Baptist Convention. ”Vi” var jag, Andrea, Jirasak (ungdomsansvarig i TKBC), samt Peter, en brittisk missionär.
Jirasak, som hade arrangerat allting, hade sagt att resan dit skulle ta ungefär en timme. Klockan åtta på morgonen kom han och Peter och hämtade upp oss. Elva timmar senare var vi framme vid flyktinglägret. Då hade vi först blivit nekade att komma in i lägret av myndigheterna. Jirasak kände någon, men det räckte inte. Vi var vita, och i och med högtiden skulle många människor in i lägret. Skulle något hända oss skulle det ju inte se direkt bra ut... Men ändå lyckades vi ta oss in efter att ha kontaktat folk i staden närmast lägret. En pastor fick oss igenom den första av två armékontroller, sedan fick vi fortsätta på egen hand. Vi reste genom skog i en och en halv timma, ibland på betongliknande vägar, ibland på lerig skogsmark och ibland körde vi genom floden som bland annat fungerar som gräns mellan Burma och Thailand.
När vi efter en del om och men nådde lägret stod ungefär 15 flyktingar och väntade på oss. Vi stannade utanför den sista kontrollen in till lägret och gick för att tala med de som beslutar vilka som får komma in i lägret. Vi blev placerade vid en eld och väntade. Vi väntade i en timme, men hann få intressanta samtal med vår välkomstkommitté, så tiden gick fort. Tillslut kom domen: de vita fick inte stanna. Vårt mål hade varit att bo i lägret två nätter och fira nyåret, men istället blev vi insläppta under en timme. Vi var tvungna att lämna alla kameror utanför lägret, men kom sedan in. Vi gick till fots genom skog, över bambubroar och nådde tillslut den första av fyra sektioner i lägret. Flyktinglägret vi besökte heter Mae Surin, där bor nära 4000 människor och det är ett av de minsta lägren här i Thailand. Lägren kan hålla upp emot 150 000 människor under kontroll. Lägren påminde något om byar vi besökt, men de är inte tillåtna att ha egna odlingar, utan maten portioneras ut i bestämd mängd.
Vi blev inbjudna till ett hem, det såg ut som så många andra: byggt i bambu och på pålar. Väl där bjöds vi på festmåltid med fläskkött (jag misstänker att en av de få grisarna de har lov att hålla blev offer), ris och ägg, soppa och annat som vi västerlänningar är för mesiga för att smaka (läs: stekt gräshoppa). Vi var sex stycken som fick äta, medan 25 personer satt och bevakade oss. Det kändes konstigt såklart, att bara komma dit i en timme, utan mål eller mening mer än att se hur de har det, äta av deras mat, och att de dessutom uttryckte tacksamhet. Jag kände mig så ovärdig! Jag var tacksam för att de ens ville låta mig se deras hus, och de var ledsna för att de inte kunde ”ta hand om oss bättre”. Efter en utsökt måltid och en lite julsång på svenska i form av ”jag såg mamma kyssa tomten” (lite bisarrt, men roligt) lämnade vi lägret för att åka tillbaka till Kun Youm som närmsta samhälle hette, och ordna boende på natten. Visst kändes det snopet att inte få stanna, men jag var ändå tacksam för all otrolig gästvänlighet, värme och öppenhet jag fick möta under vår resa till lägret, och den korta vistelsen där. Kvalitet går före kvantitet, och de där timmarna utanför och i flyktinglägret Mae Surin är några av de mest givande jag har haft.
