Halvtid
Nu börjar det närma sig halvtid här i Thailand. Jag vet ju ännu inte riktigt när det bär av mot nordligare breddgrader och Sverige, och vet ni vad? Jag tror jag struntar i att berätta det också. Det blir ju mycket roligare om jag bara dyker upp, och så blir det ingen press heller. Fast mamma, jag lovar att säga till dig, jag längtar efter att se er på Arlanda... Hursomhelst, de snart fyra månaderna jag haft här i Thailand har varit några av de absolut bästa jag haft, men självklart har det varit jobbigt också. Fick frågan vad som varit bäst respektive sämst med vistelsetiden hittills, och det satte igång lite nyttigt utvärderande.
Alla möten som sker, både med kultur och människor är nästan alltid roligt och spännande. Vår uppgift och hur vi lever gör att man varje dag får vara med om något nytt, vilket är en så galen grej. Min dag kanske bara gått ut på att tvätta, handla frukt och cykla till postkontoret, men på vägen dit vet man aldrig vad man får se – en apa, elefant, världens fulaste bil, sedan får ett spännande samtal när man väntar i kön på posten... Det blir aldrig som man tänkt sig här, planer ändras in i sista sekund, och man lever väldigt annorlunda. Hela tiden måste jag omvärdera och utvärdera. Att bo tillsammans med någon man sedan tidigare inte känner är också utmanande, men både jag och Andrea är förvånade och väldigt glada över att det fungerar så galet bra. Men eftersom man inte vet hur den andre funkar måste man hela tiden visa vad man tycker och vart man står – ingenting är givet. Framförallt har jag lärt mig mycket om vem jag är, hur jag reagerar i olika situationer, vart jag står i olika frågor osv. Det är spännande att upptäcka saker hos sig själv man knappt hade insett tidigare, ovanor och positiva saker.
Vi undervisar fyra dagar i veckan och är på hostelet runt fem timmar. Varannan vecka åker vi till Sop Moei och stannar fredag-lördag. Vi har mycket tid på dagarna, tid jag är van att spendera i skolan. Vi planerar våra lektioner varje dag, men har ändå mycket tid att fylla. Att ha tid är en utmaning, när det är mycket runtomkring, vilket jag är van vid, är det bara att hänga på, utmaningen ligger i att hålla sig motiverad och ha energi. Nåja, motivation och energi får man kämpa med även om man inte har händerna fulla, men jag är så tacksam att jag har tid att verkligen studera och läsa min Bibel varje dag, läsa massa bra böcker, måla när jag har lust och inte bara två gånger per år, grubbla över livets mysterier och bara ha tid att njuta av alla upplevelser som kommer farande från alla håll.
Men visst känns det tungt ibland. Man ifrågasätter mycket; varför ska eleverna lära sig engelska, vad är det för mening med att jag är här, gör jag någon skillnad, är det av betydelse? Vad kan jag bidra med egentligen? Ibland känns allt meningsfullt och betydande för alla parter, men ibland känns det som om eleverna sitter i skolbänken för vår skull, och inte att vi står vid tavlan för deras.
I Sverige på 2000-talet har vi lärt oss att hudfärg inte spelar någon roll. Alla är lika värda oavsett utseende. Jag kom med en föreställning om att efter en kort tid här skulle det vara som om vi alltid bott här, vi skulle bli en naturlig del av samhället, smälta in som vilka andra som helst. Tja, i Bangkok eller i Phuket kanske ingen bryr sig, men i Mae Sariang kryllar det inte direkt av vita. Man är alltid under bevakning. I dag kom det fram en främmande man och började prata med mig som om vi var gamla vänner, ville jag inte åka och hälsa på hans dotter och son i Bangkok? Till slut kom det fram att han sett mig i stan ett par gånger, men nej, vi hade aldrig talats vid innan. Andra kan komma och fråga vad vi gjorde ute i går, kollegan hade sett oss cykla på kvällen. Nåja, det är bättre när de pratar med oss, det har jag ingenting emot, men att prata om oss när vi står precis där? Att bara acceptera att det är okej att prata om oss hur man vill på grund av att vi är vita, acceptera att alltid vara ett slags objekt i andras ögon istället för person, är frustrerande. Man kan inte göra något åt det! Det går i vågor, ibland drar man sig för att åka och handla mjölk och orkar inte se en thailändare, andra dagar studsar blickarna av en som vore man av sten.
Ja, fördelarna övervinner ju självklart alla nackdelar. På något sätt är jag tacksam för det jobbiga också, det är lärorikt och man lär sig uppskatta mycket man har hemma. Allt och alla kommer i nytt ljus och allt negativt jag tänkt om hemma och allt som hör till har smält bort och just nu skimrar Sverige som någon lyxig drömvärld, och Thailands väst/öst-krock är vardagen och verkligheten. Jag vet att när jag kommer hem väntar en ny kulturkrock i och med mötet med Sverige, och drömbilden kommer att rasa tids nog och istället kommer jag drömma om allt det fantastiska Thailand har och det jobbiga kommer jag tillslut ha förträngt...
Hanna
