Långsamt farväl
Trots att vi har runt 2 månader kvar i Thailand, hade vi vår sista undervisningsdag på elevhemmet igår. Anledningen är helt enkelt att nu får eleverna sitt motsvarande sommarlov och åker hem, och när de börjar skolan igen befinner vi oss på svensk mark. Det känns lite konstigt, några elever har redan åkt hem, några hinner vi träffa en sista gång på måndag, och sen är det ett gäng som ska med på vårt engelskaläger i Chiang Mai nästa helg. Jag hoppas att vi hinner besöka några av deras alla byar, och att några dyker upp på konferenser och liknande. Men man vet aldrig. Kan inte riktigt ta in att det är dags att ta farväl när vi har såpass mycket tid kvar här. Det känns konstigt att vi inte kommer ses igen, och jag kommer att sakna allihop helt galet mycket! De är 60 stycken helt fantastiska ungdomar som vi försökt lära engelska, och i gengäld har jag lärt mig så många fler och viktiga saker om attityd till livet, tacksamhet och vad som egentligen betyder något.
Snart firar vi 6 månaders jubileum här i Thailand, men det blir inte så mycket firande, vi har drabbats av en liten 6 månaders kris och har både längtat hem och fruktat hemfärd. Okej, fruktat är fel ord, men det är svårt att ta in att man ska åka hem. Tiden fram till hemfärd är planerad in i detalj, och man inser att det kommer att gå väldigt fort. Lite väl fort kanske, samtidigt som man saknar nära och kära. Är det så konstigt att det blir en liten inre strid med dessa motstridiga känslor? Men godis på posten, några tuber Kalles kaviar och ett gäng Mariekex kan lätta vilken vånda som helst. Mirakelmedicin!
Positivt med att ha koll på sista tiden är att man får en spark i baken att göra allt man tänkt göra men inte gjort än. OK, den listan är inte jättelång - men ändå! Elefantsafari, kanske? Trekking? Kurs i thailändsk matlagning? När man bor här tappar man tillslut alla koncept om vad man som västerlänning borde göra...
Bilden av Sverige blir mer och mer romantiserad. I mitt drömsverige är alla hem ombonade, varma. Alla är lyckliga, det är rent överallt och allt fungerar, ingenting krånglar. Folk stirrar inte på varandra på grund av utseende och rasism existerar inte alls, det dog ut efter 1945. Eller? Den växande insikten att hemkomst kan bli svårare än utresa börjar infinna sig, och helt plötsligt inser amn att man redan nu måste fundera ut vad man ska göra i sommar (hitta sommarjobb? Nu?) och till hösten (plugga? arbeta? sova?). Att i tanken transportera sig hem till Sverige är speciellt bara det...
Att leva långsamt är något vi varit tvungna att lära oss, och det har varit svårt ibland. När man är van vid att alltid ha mycket att göra, valmöjligheter och massa påhitt är det ibland svårt när det inte finns något alls. Nu har man börjat vänja sig, och inser att man inte kommer att hänga med alls när man kommer hem. Tålamod, tålamod... Nåja, från att ha haft ett nästintill icke-existerande sådant, kan jag nöjt konstantera att det har växt. I alla fall lite.
Hanna
Snart firar vi 6 månaders jubileum här i Thailand, men det blir inte så mycket firande, vi har drabbats av en liten 6 månaders kris och har både längtat hem och fruktat hemfärd. Okej, fruktat är fel ord, men det är svårt att ta in att man ska åka hem. Tiden fram till hemfärd är planerad in i detalj, och man inser att det kommer att gå väldigt fort. Lite väl fort kanske, samtidigt som man saknar nära och kära. Är det så konstigt att det blir en liten inre strid med dessa motstridiga känslor? Men godis på posten, några tuber Kalles kaviar och ett gäng Mariekex kan lätta vilken vånda som helst. Mirakelmedicin!
Positivt med att ha koll på sista tiden är att man får en spark i baken att göra allt man tänkt göra men inte gjort än. OK, den listan är inte jättelång - men ändå! Elefantsafari, kanske? Trekking? Kurs i thailändsk matlagning? När man bor här tappar man tillslut alla koncept om vad man som västerlänning borde göra...
Bilden av Sverige blir mer och mer romantiserad. I mitt drömsverige är alla hem ombonade, varma. Alla är lyckliga, det är rent överallt och allt fungerar, ingenting krånglar. Folk stirrar inte på varandra på grund av utseende och rasism existerar inte alls, det dog ut efter 1945. Eller? Den växande insikten att hemkomst kan bli svårare än utresa börjar infinna sig, och helt plötsligt inser amn att man redan nu måste fundera ut vad man ska göra i sommar (hitta sommarjobb? Nu?) och till hösten (plugga? arbeta? sova?). Att i tanken transportera sig hem till Sverige är speciellt bara det...
Att leva långsamt är något vi varit tvungna att lära oss, och det har varit svårt ibland. När man är van vid att alltid ha mycket att göra, valmöjligheter och massa påhitt är det ibland svårt när det inte finns något alls. Nu har man börjat vänja sig, och inser att man inte kommer att hänga med alls när man kommer hem. Tålamod, tålamod... Nåja, från att ha haft ett nästintill icke-existerande sådant, kan jag nöjt konstantera att det har växt. I alla fall lite.
Hanna
Kommentarer
Trackback
