Hemlängtan
En känsla som jag inte "vågat" känna är hemlängtan. Om man börjar längta hem är det kört. Vi bor i en liten håla ute i ingenstans, i ett land som ligger helt åt tjotahejti och ingenting liknar Sverige. Svenskar träffar vi bara om vi åker till Chiang Mai och aktivt söker upp dem. Så att tänka på hemma är ingen idé.
Självklart har man drabbats av små attacker. Särskilt när man står sysslolös, det händer något jobbigt eller man bara är allmänt trött på Thailand och alla thailändare som ibland bara är så himla konstiga. Och ibland känner man tvärtom, att man absolut inte vill åka hem, Thailand och Mae Sariang is the shit, och livet man lever här är hundra gånger bättre än hetsen hemma.Dessutom har man inte kunnat ta på det faktum att man ska åka hem, hemkomst och Sverige är en dagdröm och inte en realitet, långt fram i en oexisterande framtid.
Men nu? Nu kan jag räkna veckorna vi har kvar i Thailand på en hand. Jag vet vad jag ska göra varje dag fram tills det att vi sitter på planet hem. Jag vet till och med vad jag ska göra när jag kommer hem. De två första veckorna är redan planerade! Så man tänker mer och mer på Sverige, familj och vänner. Kan nästan simulera hur det kommer att kännas att se mamma, pappa och Anton på stationen. Och jag känner hur mycket jag längtar.
Samtidigt känns det orealistiskt att lämna alla vänner i Thailand, vårt hus med alla djur, och allt annat som tillhör vår vardag här. Jag kommer att sakna så mycket och så många! När det känns lätt orealistiskt att lämna och att komma hem inser man att allt man har är nuet. Och jag ska ta vara på varenda dag vi har kvar så gott jag bara kan. Det är inte långt kvar, men oerhört mycket kommer att hända. Och sen väntar Sverige. Vilket äventyr!
Hela English Camp gänget! (Lång? Jag?)
Självklart har man drabbats av små attacker. Särskilt när man står sysslolös, det händer något jobbigt eller man bara är allmänt trött på Thailand och alla thailändare som ibland bara är så himla konstiga. Och ibland känner man tvärtom, att man absolut inte vill åka hem, Thailand och Mae Sariang is the shit, och livet man lever här är hundra gånger bättre än hetsen hemma.Dessutom har man inte kunnat ta på det faktum att man ska åka hem, hemkomst och Sverige är en dagdröm och inte en realitet, långt fram i en oexisterande framtid.
Men nu? Nu kan jag räkna veckorna vi har kvar i Thailand på en hand. Jag vet vad jag ska göra varje dag fram tills det att vi sitter på planet hem. Jag vet till och med vad jag ska göra när jag kommer hem. De två första veckorna är redan planerade! Så man tänker mer och mer på Sverige, familj och vänner. Kan nästan simulera hur det kommer att kännas att se mamma, pappa och Anton på stationen. Och jag känner hur mycket jag längtar.
Samtidigt känns det orealistiskt att lämna alla vänner i Thailand, vårt hus med alla djur, och allt annat som tillhör vår vardag här. Jag kommer att sakna så mycket och så många! När det känns lätt orealistiskt att lämna och att komma hem inser man att allt man har är nuet. Och jag ska ta vara på varenda dag vi har kvar så gott jag bara kan. Det är inte långt kvar, men oerhört mycket kommer att hända. Och sen väntar Sverige. Vilket äventyr!
Hela English Camp gänget! (Lång? Jag?)
Chiang Mai med nya ögon
Skolan är slut, men innan alla elever hunnit fara hem till sina byar drog vi på engelskaläger. I vanliga fall hålls det på elevhemmet i Mae Sariang, emn i år blev det en specialare i Chiang Mai, storstan här i norr.
Vi ahde en galet rolig helg tillsammans med 12 elever samt några från elevhemmet här i Chiang Mai. Vi besökte Zoo, shopping mall, vattenfall, lekte lekar, pluggade engelska... Fullt upp helt enkelt. Många hade aldrig besökt Chiang Mai innan vilket blev tydligt vid flera tillfällen. Stan skiljer sig otroligt mycket från landet, det är olika verkligheter.
Det var planerat att vi skulle besöka ett av de stora shopping centren här i Chiang mai, Andrea och jag kanske inte riktigt förstod varför det skulle vara kul, men i alla fall. Vi åkte till Kad Suan Kaew, en helt enormt shopping mall/hotellkomplex. Jag har besökt det förut, men nu upplevde jag det genom elevernas ögon. Innan var det en sämre och thai-aktig variant av typ Allum, nu blev det enormt stort, skränigt och kommersiellt. Vi skulle ta rulltrappan upp till en annan våning när plötsligt en tjej hugger tag i min arm och ser lätt panikslagen ut. Och man inser att shit, de här eleverna har aldrig ens sett, än mindre åkt i en rulltrappa. De har inte sett så här mycket saker, butiker. Killarna var lite modigare och vågade titta runt på egen hand, men för tjejerna blev det lite för mycket. En timme senare var alla utmattade och vi åkte tillbaka till elevhemmet, alla med något nya perspektiv på världen.
Vi besökte ett Zoo, jag gäspade när eleverna ville titta på kor och hästar, eleverna gäspade när jag blev lyrisk över en elefant. Jag lyckades få några ointresserade killar att posera framför bjässen, varpå en av dem säger att "alltså, en sån här har jag hemma...". Som sagt, olika verkligheter.
Vi ahde en galet rolig helg tillsammans med 12 elever samt några från elevhemmet här i Chiang Mai. Vi besökte Zoo, shopping mall, vattenfall, lekte lekar, pluggade engelska... Fullt upp helt enkelt. Många hade aldrig besökt Chiang Mai innan vilket blev tydligt vid flera tillfällen. Stan skiljer sig otroligt mycket från landet, det är olika verkligheter.
Det var planerat att vi skulle besöka ett av de stora shopping centren här i Chiang mai, Andrea och jag kanske inte riktigt förstod varför det skulle vara kul, men i alla fall. Vi åkte till Kad Suan Kaew, en helt enormt shopping mall/hotellkomplex. Jag har besökt det förut, men nu upplevde jag det genom elevernas ögon. Innan var det en sämre och thai-aktig variant av typ Allum, nu blev det enormt stort, skränigt och kommersiellt. Vi skulle ta rulltrappan upp till en annan våning när plötsligt en tjej hugger tag i min arm och ser lätt panikslagen ut. Och man inser att shit, de här eleverna har aldrig ens sett, än mindre åkt i en rulltrappa. De har inte sett så här mycket saker, butiker. Killarna var lite modigare och vågade titta runt på egen hand, men för tjejerna blev det lite för mycket. En timme senare var alla utmattade och vi åkte tillbaka till elevhemmet, alla med något nya perspektiv på världen.
Vi besökte ett Zoo, jag gäspade när eleverna ville titta på kor och hästar, eleverna gäspade när jag blev lyrisk över en elefant. Jag lyckades få några ointresserade killar att posera framför bjässen, varpå en av dem säger att "alltså, en sån här har jag hemma...". Som sagt, olika verkligheter.
When I come home...
... lovar jag följande.
1. Jag skall inte bära flip-flop under resten av 2010.
2. Jag ska aldrig klaga på att det är varmt.
3. Jag ska inte klaga överhuvudtaget.
4. Jag ska inte glömma. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=200665
1. Jag skall inte bära flip-flop under resten av 2010.
2. Jag ska aldrig klaga på att det är varmt.
3. Jag ska inte klaga överhuvudtaget.
4. Jag ska inte glömma. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=200665
Långsamt farväl
Trots att vi har runt 2 månader kvar i Thailand, hade vi vår sista undervisningsdag på elevhemmet igår. Anledningen är helt enkelt att nu får eleverna sitt motsvarande sommarlov och åker hem, och när de börjar skolan igen befinner vi oss på svensk mark. Det känns lite konstigt, några elever har redan åkt hem, några hinner vi träffa en sista gång på måndag, och sen är det ett gäng som ska med på vårt engelskaläger i Chiang Mai nästa helg. Jag hoppas att vi hinner besöka några av deras alla byar, och att några dyker upp på konferenser och liknande. Men man vet aldrig. Kan inte riktigt ta in att det är dags att ta farväl när vi har såpass mycket tid kvar här. Det känns konstigt att vi inte kommer ses igen, och jag kommer att sakna allihop helt galet mycket! De är 60 stycken helt fantastiska ungdomar som vi försökt lära engelska, och i gengäld har jag lärt mig så många fler och viktiga saker om attityd till livet, tacksamhet och vad som egentligen betyder något.
Snart firar vi 6 månaders jubileum här i Thailand, men det blir inte så mycket firande, vi har drabbats av en liten 6 månaders kris och har både längtat hem och fruktat hemfärd. Okej, fruktat är fel ord, men det är svårt att ta in att man ska åka hem. Tiden fram till hemfärd är planerad in i detalj, och man inser att det kommer att gå väldigt fort. Lite väl fort kanske, samtidigt som man saknar nära och kära. Är det så konstigt att det blir en liten inre strid med dessa motstridiga känslor? Men godis på posten, några tuber Kalles kaviar och ett gäng Mariekex kan lätta vilken vånda som helst. Mirakelmedicin!
Positivt med att ha koll på sista tiden är att man får en spark i baken att göra allt man tänkt göra men inte gjort än. OK, den listan är inte jättelång - men ändå! Elefantsafari, kanske? Trekking? Kurs i thailändsk matlagning? När man bor här tappar man tillslut alla koncept om vad man som västerlänning borde göra...
Bilden av Sverige blir mer och mer romantiserad. I mitt drömsverige är alla hem ombonade, varma. Alla är lyckliga, det är rent överallt och allt fungerar, ingenting krånglar. Folk stirrar inte på varandra på grund av utseende och rasism existerar inte alls, det dog ut efter 1945. Eller? Den växande insikten att hemkomst kan bli svårare än utresa börjar infinna sig, och helt plötsligt inser amn att man redan nu måste fundera ut vad man ska göra i sommar (hitta sommarjobb? Nu?) och till hösten (plugga? arbeta? sova?). Att i tanken transportera sig hem till Sverige är speciellt bara det...
Att leva långsamt är något vi varit tvungna att lära oss, och det har varit svårt ibland. När man är van vid att alltid ha mycket att göra, valmöjligheter och massa påhitt är det ibland svårt när det inte finns något alls. Nu har man börjat vänja sig, och inser att man inte kommer att hänga med alls när man kommer hem. Tålamod, tålamod... Nåja, från att ha haft ett nästintill icke-existerande sådant, kan jag nöjt konstantera att det har växt. I alla fall lite.
Hanna
Snart firar vi 6 månaders jubileum här i Thailand, men det blir inte så mycket firande, vi har drabbats av en liten 6 månaders kris och har både längtat hem och fruktat hemfärd. Okej, fruktat är fel ord, men det är svårt att ta in att man ska åka hem. Tiden fram till hemfärd är planerad in i detalj, och man inser att det kommer att gå väldigt fort. Lite väl fort kanske, samtidigt som man saknar nära och kära. Är det så konstigt att det blir en liten inre strid med dessa motstridiga känslor? Men godis på posten, några tuber Kalles kaviar och ett gäng Mariekex kan lätta vilken vånda som helst. Mirakelmedicin!
Positivt med att ha koll på sista tiden är att man får en spark i baken att göra allt man tänkt göra men inte gjort än. OK, den listan är inte jättelång - men ändå! Elefantsafari, kanske? Trekking? Kurs i thailändsk matlagning? När man bor här tappar man tillslut alla koncept om vad man som västerlänning borde göra...
Bilden av Sverige blir mer och mer romantiserad. I mitt drömsverige är alla hem ombonade, varma. Alla är lyckliga, det är rent överallt och allt fungerar, ingenting krånglar. Folk stirrar inte på varandra på grund av utseende och rasism existerar inte alls, det dog ut efter 1945. Eller? Den växande insikten att hemkomst kan bli svårare än utresa börjar infinna sig, och helt plötsligt inser amn att man redan nu måste fundera ut vad man ska göra i sommar (hitta sommarjobb? Nu?) och till hösten (plugga? arbeta? sova?). Att i tanken transportera sig hem till Sverige är speciellt bara det...
Att leva långsamt är något vi varit tvungna att lära oss, och det har varit svårt ibland. När man är van vid att alltid ha mycket att göra, valmöjligheter och massa påhitt är det ibland svårt när det inte finns något alls. Nu har man börjat vänja sig, och inser att man inte kommer att hänga med alls när man kommer hem. Tålamod, tålamod... Nåja, från att ha haft ett nästintill icke-existerande sådant, kan jag nöjt konstantera att det har växt. I alla fall lite.
Hanna
