thaihanna

Att ta sig ut och runt i Mae Sariang är en ansträngning på många sätt. Rör man sig ute runt lunch är det riktigt hett och därför lätt fysiskt krävande. Värmen reducerar en snabbt till en liten pöl, steg för steg. Runt tretiden är det nog värst, då osar allting helt enkelt. Solen har hunnit värma upp marken och värmen kommer emot en från alla håll och kanter. Lukten från uppvärmda sopor, mat, mark blir till en enda röra. Det luktar varmt helt enkelt.

När vi kom till Thailand var allt grönskande, jag har nog aldrig upplevt färgen grön så intensiv. Det var fuktigt och hett och man hörde ljuden från alla djur överallt: insekter, grodor, fåglar. Nu är det hett igen, och värre ska det bli, men det regnar inte. Allting är knastertorrt och svett av solen som steker dag ut och dag in. Inga ljud från insekter och det enda jag ser av grodorna är de som ligger mosade på vägen. Det är inget regnskogsparadis, men jag trivs ändå. Nu när fukten är borta är värmen faktiskt uthärdlig.

Men även om värmen går att uthärda som fysisk press, är den psykiska smått värre. Vart vi än går, det spelar ingen roll hur många gånger vi varit där, blir man konstant stirrad på, ropad efter, tutad på av motorcyklister och bilister. Anledningen är att vi är vita, punkt. Med risk för att låta överdriven är det lite som att bli berövad på sin integritet. Asiater ser annorlunda på den saken än vi, istället för att ha "murar" runt sig själva har de murar runt gruppen de tillhör - familjen, byn... Privatliv existerar knappt. Ordet för kaukasier, dvs människor med europeiskt ursprung (vita - hit räknas amerikaner och australiensare då de, ja, har europeisk bakgrund helt enkelt) är "farang", ett ord som man hinner bli trött på så fort man inser vad det betyder. De menar inget illa, men det känns illa. Det känns som om vi är en annan art. Faranger är inte människor, de är bara... faranger. Vandrande pengamaskiner, vilket rimmar illa om man är fattig volontär som vill vara en del av samhället.

Det är svårt att beskriva hur det känns att alltid vara betraktad, alltid vara tillgänglig för andra att prata om, med, stirrad på. Men nej, det är inte roligt. Det är skitjobbigt. Man blir arg och irriterad, man blir förvirrad, man kan bli sårad. Ibland skiter man i det, lyckas ignorera det och störs inte av det. Andra dagar blir man galen. Ni kan ju gissa vad det är för dag idag!

Sen sist har vi hunnit spendera en hel del tid i Mae Sariang, men också ett par dagar i Chiang Mai för att förlänga visum, ha lite möten och planera läger. Det är skönt att komma ner till stan ibland. Mellan chiang Mai och Mae Sariang är det bara 3,5 timmars resa, men det blir inte så mycket resande fram och tillbaka. Och efter 6 veckor ute på vischan kryper det lite i kroppen. vi hann med att göra lite "stadssaker" typ äta skräpmat på KFC, gå på bio (sämsta filmen någonsin, undvik The Wolfman) och träffa en drös svenskar, vilket alltid är uppskattat.


Men det var också skönt att få komma hem igen, och träffa eleverna. Imorgon är det farewell party för de äldsta som nu ska sluta skolan och flytta från hostelet. Snyft snyft! Skolorna slutar i Mars och helt plötsligt inser man att om en månad så har eleverna åkt hem. Då väntar en massa annat, men ändå. Vår vardag har varit hostelet och det kommer att kännas konstigt att inte undervisa mer. Men vår lite utstötta verklighet här i Mse Sariang har fått sig ett rejält lyft. Innan vi åkte kom några svenska damer på besök, med kaviar, mariekex och godiskolor. Underbart! Efter det traskade vi bort till posten där ett stor kuvert väntade, innehållandes... Marabouchoklad, lösgodis och omplåstringsmaterial för en mindre armé. Tack, tack underbara Stenseke-Larsson! Våra lovprisningar över den svenska magin som uppstår när en bit mjölkchoklad landar på tungan fick oss att tjuta och postgubben tittade skeptiskt (men roat) på oss.

tills nästa gång, allt gott. 

Hanna