Mitt Bokslut
Det här är nog det sista jag hinner skriva på bloggen. Får erkänna att bloggning inte är min grej, men jag hoppas att ni har haft överseende med mina eh... sporadiska utsvävningar. Kanske har ni t o m fått en liten bild av vad vi har haft för oss.
Sen sist har jag haft fina dagar på stranden med fina Janina. Nu har jag massor av energi att köra för fulla muggar tills det är dags att resa hem. Thaihanna ska bli svennebananhanna. Men det känns som sagt helt OK, i alla fall just nu. Efter några veckor hemma längtar man nog ut igen...
Våra 7,5 månader i Thailand har varit helt fantastiska. Vi har känt oss oerhört välsignade. Det har varit prövningar, absolut, men aldrig utöver förmågan att klara av dem. Istället har man lärt sig otroligt mycket, utvecklats och förändrats. Det är samma Hanna som kommer hem, men ändå inte. Jag hoppas att det håller i sig, att jag inte trillar tillbaka för fort. Att de goda förändringarna håller i sig. Att inte umgås med några göteborgare på så lång tid sätter spår, men efter att ha träffat en under några dagar var dialekten tillbaka. Kanske tur det!
Att ge ett år för att i första hand söka Gud och tjäna Honom och mina medmänniskor är för lite tid, men det har ändå gett mig så otroligt mycket. Att veta hur man går vidare nu, det är svårt. Jag har fått klarhet i mycket, vad jag vill göra, vad jag vill plugga, vad som är viktigt. Frågan är bara i vilken ordning allt ska komma. Men Gud kommer ge mig klarhet över det också, tids nog.
I första hand ville jag bli praktikant för att pröva min tro. Skulle den hålla utanför Lerums Missionskyrka, med alla polare och goa häng? Kan man vara kristen? Finns det något att tro på?
Och svaret är ja, JA, JA, JA. Min tro har utvecklats, blivit starkare och jag inser att den håller, för allt. Den har blivit utsatt för det mesta, alla möjliga former av tvivel, men den håller. Men utan den hade inte jag hållit. Och jag vet nu att jag kan bo vart som helst, plugga vart som helst, jobba vart som helst men ändå alltid ha med mig min tro. Och det känns så bra!
Thailand är ett spännande land, fullt med öst/västkrockar som ibland tar andan ur en. Det är vackert, människorna är vänliga som få, och jag har trivts oerhört bra. Så ja, jag kommer tillbaka. Snart, hoppas jag. Jag är inte riktigt färdig än.
Gud välsigne er allihop, snart behöver ni inte läsa mina utläggningar utan istället höra mig babbla tills era öron blöder. Amen to that!
/Thaihanna
Sol, vatten och rödskjortor
Pjuh. I den thailändska hettan begav vi oss upp till byn Sop Cong. Byn ligger ca 5 mil från vårt hem i Mae Sariang, men restiden varade i nära 4 timmar. Ja, så går det när "vägen" inte riktigt klarar av hastigheter över typ 20 km/h. Och är typ 1,5 meter bred. OCH slingrar sig längs bergstup. OCH man har 10 barn på flaket. Vi satt mest hela tiden och tittade att ingen ramlade av när vi guppade fram. Men väl framme, helskinnade dessutom, avnjöt vi en stekhet men jätterolig och intressant vecka i bergen. Människan anpassar sig fort...
Nu är vi i Chiang Mai, och här firas det thailändska nyåret med vattenkrig, och Chiang Mai är värst på den fronten. HELT GALET ROLIGT! Jag, Andrea och vår vän Gue Gue lejde en tuk-tuk och tvingade runt chauffören. Det är galet, hela stan är med på noterna och man kan knappt röra sig utanför dörren utan att bli träffad av antingen en hink vatten eller en stråle från vattenpistol. Men det är inga sura miner, svalka välkomnas och det hela är bara en enorm fest!
Imorgon sätter jag mig på nattbussen mot Bangkok och ber att alla rödskjortor kan lugna sig lite. Sedan bär det av vidare mot Koh Samet där jag möter upp Janina! Det ska bli så roligt och så härligt. Ännu har jag inte upplevt allas svenskars inre bild av Thailand. Här uppe är det bara berg, skog och hill tribe för hela slanten. Missförstå mig rätt, jag älskar norra Thailand med naturen, människorna, kulturen. att missa Chiang Mai borde vara en synd för alla thai resenärer, emn det ska bli härligt med vita stränder och att äntligen få BADA och dessutom ha lite färg på kroppen när man kommer hem.
Just nu skulle man lika gärna kunna tro att jag varit praktikant på, låt säga, Svalbard.
Snart åker jag hem. Saknar familjen och alla vänner så otroligt mycket. Äventyret i Thailand börjar närma sig sitt slut, men nu känns det mer som om allt bara har börjat. Jag undrar vad som händer härnäst?
Hanna
Nu är vi i Chiang Mai, och här firas det thailändska nyåret med vattenkrig, och Chiang Mai är värst på den fronten. HELT GALET ROLIGT! Jag, Andrea och vår vän Gue Gue lejde en tuk-tuk och tvingade runt chauffören. Det är galet, hela stan är med på noterna och man kan knappt röra sig utanför dörren utan att bli träffad av antingen en hink vatten eller en stråle från vattenpistol. Men det är inga sura miner, svalka välkomnas och det hela är bara en enorm fest!
Imorgon sätter jag mig på nattbussen mot Bangkok och ber att alla rödskjortor kan lugna sig lite. Sedan bär det av vidare mot Koh Samet där jag möter upp Janina! Det ska bli så roligt och så härligt. Ännu har jag inte upplevt allas svenskars inre bild av Thailand. Här uppe är det bara berg, skog och hill tribe för hela slanten. Missförstå mig rätt, jag älskar norra Thailand med naturen, människorna, kulturen. att missa Chiang Mai borde vara en synd för alla thai resenärer, emn det ska bli härligt med vita stränder och att äntligen få BADA och dessutom ha lite färg på kroppen när man kommer hem.
Just nu skulle man lika gärna kunna tro att jag varit praktikant på, låt säga, Svalbard.
Snart åker jag hem. Saknar familjen och alla vänner så otroligt mycket. Äventyret i Thailand börjar närma sig sitt slut, men nu känns det mer som om allt bara har börjat. Jag undrar vad som händer härnäst?
Hanna
