Tiden går...
Dagarna går... Nu har ännu en vecka gått (nästan). Tiden är verkligen speciell här. Den går rasande fort, samtidigt som dagarna segar sig fram. Med alla konstant nya intryck jag ännu får känns det verkligen som om man varit borta mycket längre än bara 10 dagar!
Thailändskan börjar landa mer och mer, jättekul att lära sig ett sedan tidigare helt ointressant språk, som nu helt plötsligt är det enda språk man vill kunna. Kan numera sköta vardagliga aktiviteter relativt bra på thai. Eldprovet blir ju när vi ska undervisa på språket. Men, det är bara att be att man ska lyckas få in och lagra så mycket som möjligt!
Nu är det helg igen, och morgondagen går åt till att plugga lite thai tror jag, sedan åka och bada, och på kvällen blir det nog bio och mat med step-out killarna som vi pluggar thai med. Skönt att ha några jämnåriga i exakt samma sits här, det betyder jättemycket. På söndag tar Jirisak med oss till sgaw-karen kyrkan, sedan blir det gudstjänst i Internationella kyrkan här i CM på eftermiddagen. Middag ska vi äta hos en äkta thailändska, eller snarare Karen. Ladda har bjudit hem oss på middag! Ska bli jättekul, hon är hur go som helst, och hennes söner är hur roliga som helst. Helt vilda!
Det är fredag kväll och det känns sjukt konstigt att inte ha 10 saker planerade, utan bara slappa ”hemma”. Man blir lite rastlös... Kanske ska ta en cykelsväng? Fast vid närmare eftertanke..
God natt och Guds välsignelse
Hanna
Home sweet home
Äntligen Mae Sariang!
Söndagen började med att vi steg upp, packade ihop alla våra saker, och käkade frukost. Sedan bar det av till Pwo-karen kyrkan i Chiang Mai, typ 100 meter från Otto och Ulrika, de vi bor hos, hem. Väl där träffade jag många nya och fina personer. En av dem var pastorn, Saman, som jag fick chansen och äran att sitta bredvid på golvet när det var dags för lunch efter gudstjänsten (ärligt talat: varför kyrkkaffe när man kan ha kyrkothai-lunch?) När vi var mätta och belåtna hoppade jag, Andrea, Ulrika, Maria B från baptistsamfundet och min och Andreas ”thaimamma” Ladda in i bilen och åkte mot Sop Moie och Mae Sariang. Efter ca 5 timmar anlände vi med ömma skinkor till Sop Moie där vi fick träffa hostelföräldrarna och trettio busiga barn som vi ska leka med varannan fredag. Så mysigt! Och SÅ vackert!
Alla människor vi jobbar med är karener. Karenerna är ett minoritetsfolk, ursprungligen ifrån Burma. I Sop Moie var en förälder till ett av barnen på besök för att fråga om han kunde slippa betala hostel-avgiften, då han inte kunde arbeta längre. Hans ben var missbildade, alt. Hade skrumpnat, och bestod bokstavligen enbart av ben och skinn, ”anklarna” mätte väl runtom max 10 cm. Galet! Han är, precis som många karener, inte thailändsk medborgare, även om de bott här i generationer. Därför får han ingen sjukvård, han får inte ens åka till Chiang mai. Galet...
Mae Sariang nådde vi först när det var mörkt. Verkar väldigt mysigt. Kidsen på hostlet är lite äldre än de i Sop Moie, i MS är de mellan 9-20 ungefär. Så härliga! Det är kul att se att tonåringar är sig lika världen om, det är som om jag har 60 thailändska konfaungdomar. De var helt underbara, jag kommer att älska att hänga med dem VARJE DAG.
Huset vårt var... speciellt. Rätt trist till ytan, men det har stor potential. Jag och Andrea har högtflygande planer. Vi får se hur resultatet blir. Imorgon ska vi fixa här med Ulrika, köpa in lite grejer, sätta upp gardiner osv. Det blir fint som snus. Efter det bär det av till Chiang mai igen för 10 dagar av språkplugg bl.a., innan vi återvänder till Mae Sariang, är där i 10 dagar. Sedan får barnen skollov, då reser vi åter till CM för ännu mer språk, blomsterfestivaler osv i 2 veckor innan vi flyttar ut till Mae Sariang ”permanent”. Fram och tillbaka, men men.
Det är otroligt häftigt att resa till andra sidan jorden och väl här möta samma Gud, samma Jesus. Jag har så mycket att dela med människor i ett annat land, i en annan kultur, med ett annat språk än vad jag kunnat föreställa mig. Gud är stor!
God bless!
Hanna
Spänningen fortsätter... och stiger!
Alla som känner mig, eller befunnit sig i en skog tillsammans med mig vet att jag inte uppskattar småkryp (anledning nr. 1 till varför jag INTE är scout). Thailand är FULLT av småkryp. Man äter dem ju till och med. Om jag skulle flytta hit skulle jag ha med katter. Ernviks har tre, och de underbara små liven dödar och i vissa fall äter upp allt som är mindre än en tumme och har mer än 4 ben.
Imorgon bär det av till Mae Sariang efter gudstjänsten, det ska bli så kul att äntligen få komma dit och se platsen, huset och hostelet, och träffa alla människor vi ska jobba med. Tyvärr har de lov snart och skolan drar först igång runt 26 oktober. Vi hinner nog undervisa lite innan lovet drar igen runt den 12e, men sedan bär det av till chiang mai igen för 2 veckors plugg innan vi återvänder till mae sariang.
Nu ska jag trotsa den gassande solen och trampa bort till 7 eleven där jag förhoppningsvis kan få dem att förstå att jag vill ha ett kontantkort till min thaimobil..
nummer btw: 0806804845
må fridens liljor växa er knähöga!
Hanna
Framme!
Vår första heldag här i Thailand och Chiang Mai är nu avklarad. Vi har varit runt olika kontor, ätit lunch med step out killarna Martin och Daniel på ett ställe kallat "garaget" (restaurangen låg i ett garage). En måltid plus vatten blev 20 baht, vilket blir ca 5 svenska kronor. Billigt och gott! Efter lunchen tog jag och Andrea en cykeltur på stan, vilket är delvis förenat med livsfara, men väldigt roligt och lärorikt. Trafikpolisen hade väldigt kul åt oss åtminstone, särskilt när Hanna "pharangen" (utlänning) Persson trotsar all galen vänstertrafik och alla dithörande trafikregler. Men jag lever!
Det är galet fuktigt, och med värmen på det känner man sig konstant ofräsch, men man vänjer sig. Har jag hört. Det är lite svårt att greppa att man inte är hemma i sverige faktiskt, men Otto, missionären här nere, säger att det tar ca 2 månader innan poletten trillar ner, så det är lugnt.
Imorgon vet jag inte riktigt vad som händer mer än att vi ska ha lite språkstudier på kvällen, men här gäller det att ta var dag som den kommer. På söndag vet jag att vi ska på gudstjänst i pwo-karenkyrkan här i CM innan vi åker och hälsar på i Mae Sariang och checkar läget. Vi sover där i någon natt innan det bär tillbaka till Chiang Mai.
Det känns konstigt att tänka att vi ska vara här i 7,5 halv månad. Jag har ingen som helst tidsuppfattning eller känsla för tid just nu.
Värmen gör en himla seg. Klockan är knappt halv nio här, men jag är kalastrött ändå. Imorgon blir ännu en spännande dag, kanske ska man sova så att den kommer snabbare. Önskar dock jag kunde spela in hur grodorna låter just nu, helt galet vad de håller igång!
Bless,
Hanna
17,5 h
Om 17,5 timme lyfter mitt plan (om allt går som det ska) från Arlanda. Det känns lite som om jag ska på 2 veckors semester (i alla fall om man ser till packningen), men istället har jag ca 7 och en halv månad i nytt, annorlunda, farligt, lite läskigt, till stor del turistexploaterat, land som jag aldrig besökt innan framför mig.
Och just nu tänker jag bara att det kommer att gå såå fort.
Jag kommer inte hinna sakna något eller någon ett smack.
Men om så skulle vara fallet kan jag ju alltid mejla. Skype ligger och väntar. Sverige är bara ett gratissamtal bort. Praise technology.
Har jag glömt något? Förmodligen.
Nu: slut check
Imorgon: äventyr
Känns dock otroligt tryggt att hela rean vilar i Guds hand, att det är Han som sänder mig och att jag får följa Honom.
Lycklig den som fruktar Herren och vandrar på hans vägar
Ps 128:1
