thaihanna

Okej. Vi är tillbaks i bergen (djungeln, more like it. Eller vilda västern) och i huset upptäckte vi att hela familjen kommit fram för att hälsa. De mår bra, de har, ehm, växt en del sen sist. Om inte i antal så i storlek.

I köket väntade Gordon Gecko (size XL, skulle likna honom vid en mindre varan). Kanske lite taskigt att döpa honom efter Michael Douglas rollkaraktär i Wall Street, men det här var något helt annat än de gulliga små liven som viner förbi annars. På sängöverkastet hittade jag en liten brun korv värdig att ställa upp i tävlingen gissa bajset.

a) geckoödla

b) råtta
c) enorm megaspindel

Apropå det senare alternativet har vi upptäckt att vad vi trodde var Hin Onde, visade sig bara vara Hin Ondes elaka lille plutt till son. Hin Onde for real dök nämligen upp för att hämnas sonens död och visade sitt fula, enorma och fullt urskiljningsbara tryne. I jämförelse var den förra spindeln INGENTING! Min kropp började reagera innan jag ens registrerat spindel i min hjärna. Jag bara skrek rakt ut (jag minns det inte, men andrea sa att jag svor och sa att den var som ”en kanin”). Den är enorm och fullständigt VIDRIG. Andrea var tvungen att lämna in vår tvätt, så jag blev spindelvakt i väntan på att Aphirak skulle komma hit och döda den.

Pappa, du skojade och sa att jag fick köpa in glas och sätta över alla spindlar, men den här spindeln är för stor för ett glas, den skulle kräva en hel skål! Spindeln, eller odjuret som nog är en mer passande benämning på varelsen, visade dock ingen vilja att samarbeta eller ens sitta still, och efter att ha kravlat runt på väggar, golv (tack gode Gud för bordet) gömde den sig i vår gardin! Jag hörde hur han satt och tuggade på något, förmodligen vårt tyg eller någon stackars myra. Har inte sett så många andra spindlar, Hin Onde måste ha ätit upp dem.

Jag vet, jag borde vara tacksam över att det här är vårt enda riktiga problem, men det är inte lätt att vara förnuftig när man har lätt arachnofobi och en spindel som mäter 15 cm sitter och kollar på en samtidigt som han viftar med sina huggtänder... Tillsist kom Aphirak (I'm near your house=3 timmar bort, haha) och jag förklarade om määm mum yay (stor spindel) och att den gömde sig i gardinen. Han skrattade och började rycka och leta – utan resultat. Hej stress och panik! Jag kan INTE dela hus med en jättespindel, det går inte, jag får bo på hotell, jag dör (typ). Jag hade precis börjat förlika mig med tanken på att spindeln befann sig på okänd plats, när Andrea vågade pilla lite på gardinen och spindeln visade sitt fula tryne. Aphirak skrattade gott, tog tag i den och eh... skickade den till spindelhimmelen. Men han erkände att den var stor! Efteråt sa han betryggande ”khun duu määm mum, call me, I kill” (thaiengelska som betyder, du ser spindel, ring mig, jag dödar), och nu har jag en egen spindel-terminator!

Har fått uppgifter om att råttor äter spindlar. Det har varit lite tyst från taket, hoppas inte råttorna har försvunnit. Så länge vi inte ser dem är de nu högst välkomna till vårt hem. Eller, vårt tak rättare sagt.

Sedan har vår familj utökats med ytterligare en art. Jag har hela tiden trott att de små ovala sakerna på väggen var torkat ödlebajs, men nej då, det lever! De kanske kan förklara slemspåren på väggarna i mitt rum... Hm, ska ta upp det på familjerådet. De verkar ju rätt harmlösa, men levande bajs? Jag vet inte...

Undervisningen har kommit igång, alla elever verkar vara taggade och det är kommer att bli riktigt roligt och utmanande! Kunskapsnivån är väldigt skiftande, man märker att intresse för engelska är viktigare än allt annat som ålder och antal timmar man läst i skolan. Vi undervisar 2 grupper med ca 5 elever i var grupp varje dag, måndag till torsdag. Hittills är det mycket upprepning för att se vilka kunskaper som sitter och vilka som behöver fräschas upp!

Nu ska jag gå och prata lite med Gordon. Han har flyttat från köket, bott i mitt rum ett tag och nu trycker han bakom myrskåpet i vardagsrummet. Suck.

Nu upptäckte jag precis att vi fått lite utökning i familjen! I vår trädgård bor det nu två tuppar, tre hönor och ett gäng kycklingar. Tja, äter inte de småkryp? I såfall, välkomna!

Nu är vi tillbaka i storstan som sagt. Trots att avgaserna är många fler här så är Chiang Mai vårt lilla lufthål, stället att samla vissa krafter som töms rätt fort uppe i bergen... I Mae Sariang är tempot och dagslunket behagligare. Man tar det lugnt helt enkelt! Men man är ganska uttittad och "allmän egendom". De flesta vitingar som kommer dit stannar kanske en natt innan de beger sig iväg på trekking i bergen eller likande. Under våra första dagar såg jag en ljus person till, och han verkar ha bott här i typ 40 år eller något. Att vara ensam vit innebär att man får mycket uppmärksamhet. Bilar tutar när de kör förbi, folk vinkar, ropar efter en... De stannar utanför vårt hus, pekar och ropar. Frågar. När man sitter och äter lunch på någon ”raan aahaan” (restaurang – billigare än att laga hemma) kan helt plötsligt någon stanna vid ens bord och stirra en stund. Men ler man mot någon får man ett tregånger så stort leende tillbaka. Folk är vänliga, hjälpsamma och nyfikna. Men man är så ovan vid att sticka ut och jag har inte vant mig alls.

Chiang Mai är fullt av folk från världens alla håll, mycket back packers och folk som arbetar här, turistsäsongen har inte någon peak just nu, så det är rätt lugnt. Det är skönt att smälta in mer, och thailändarna blir alltid lite extra glada när de upptäcker att man kan thai. I Mae Sariang pratar man ingen engelska, så där får man ingen credit för att man kan thai, det är ett måste.

Thailand är verkligen en krock mellan öst och väst, gammalt och nytt, lyx och fattigdom. I byarna kar man knappt rent vatten eller el, i städerna trängs enorma shoppingkomplex som är amerikanska versioner av typ Allum: enorma ytor av butiker, biografer och restauranger (jag gick vilse en gång, vilse som i att helt tappa uppfattning om plats och rum)

På marknaderna säljer man allt från kopierade märkesväskor till mat och hantverk. Hela tiden ser man saker som är nya och annorlunda jämte välbekanta ting. Vill du ha en kokosnöt med ett sugrör i eller en cola till maten? Åka på enorma motorvägar eller i lervällingar i bergen? Köpa mat på 7 eleven eller från en gryta på gatan?

Vi har fått förfrågan om vi skulle vilja stanna lite längre i Thailand än vad som var tänkt. Vet inte om det blir så eller inte, men vi tackade ja, såklart. Sen får vi se. Men be gärna för att vi får stanna!

Nu ÖSER regnet ner efter att dagen hittills varit stekhet. Det är inte bara standarden som skiftar i det här landet...

God bless,

Hanna

I måndags begav vi oss äntligen till Mae Sariang för vår första hela vecka i den sömniga småstaden som är vårt hem. Eleverna skall ha lov nästkommande två veckor, och den här veckan är det provvecka. Efter proven åker många hem så det är inte fullt hus på elevhemmet, men det är skönt med en lugn start! Barnen är jättegoa, roliga och lättsamma. Eller barn och barn... de är mellan 11-20 så vissa är ju äldre än mig... Elevhemsföräldrarna, Aphirak och Nongkrang, håller i allt har två helt bedårande döttrar på 5 och 9. Det är sjukt modigt som vågar ta hand om och mer eller mindre uppfostra 60 stycken tonåringar utan att ha haft tonåringar själv...

Första eftermiddagen, innan vi skulle till elevhemmet bestämde jag och Andrea oss för att göra vårt hem lite mer... hemtrevligt, i den utsträckning det var möjligt. Gardiner åkte upp, golv sopades och våttorkades, spindelväv plockades bort, bänkar dammades av och möbler flyttades. Vi fick smärtsamt upptäcka att det inte är två individer som kommer att bo här, utan snarare 102. Låt mig presentera vår nya familj:

Familjen spindel: antal ca 20 medlemmar i varierande storlekar. Överhuvudet, ondskan, herr MEGA-SPINDEL (kärt barn har många namn) har dock avlidit efter att jag, uppkrupen på ett bord och Andrea nervöst hållande en sopborste redo att gå till attack om det skulle behövas, bad en bön till Herren om att skicka en orädd typ att få ut kräket. Snacka om bönesvar när 15 stycken elever dyker upp och ett gäng killar som inte har några problem med att döda spindlar tar hand om saken under muntra skratt. Jeez...

Familjen myra: antal oräkneliga (dock färre efter allt myrmedel vi gått lös med. Säkert olagligt i Sverige, men ack så effektivt!) De är harmlösa, för det mesta, men lite jobbiga om de bits och vill åt vår mat. Vi hoppas att de går med på att hålla sig utomhus i fortsättningen. Vi lovar att inte plåga dem genom att hålla alla godsaker på behörigt avstånd.

Familjen kackerlacka: antal till att börja med 2, nu 0 (hoppas jag). Hittade en död kackerlacka, och en högst levande och vi beslöt faktiskt att utesluta denna individ ur familjegemenskapen. Detta besked mottogs dock inte särskilt positivt, och efter en närkamp med min gympadojja som av någon anledning kom vinande genom luften och krossade stackarn har han nu fått en begravning värdig en stor, fet kackerlacka: i sophinken.

Familjen Ödla: antal dryga 20. Finns lite här och var, än håller de mest till utomhus, men kryper in ibland för att hänga lite, bajsa på väggarna och i hörnen och kanske hitta något gott kryp att tugga på. Söta ibland, men ärligt talat lite väl mycket show-off. Mitt hjärta stannar till varje gång de viner förbi. Är inte särskilt intresserad av närmare bekantskap, men vi får se. De är ju lite söta som sagt.

Familjen kryp: antal oräkneliga. Alla hör egentligen inte till familjen, men jag kan faktiskt inte artbestämma alla levande varelser! Vi hittar en del sniglar, de är ofta helt OK, små med skal typ. Dock förstår jag inte vad de ska ha inne att göra. Annars är det en hel del mygg. Har mer myggbett än någonsin förr... förlåt mamma, men jag använder faktiskt både myggnät och myggmedel (när jag kommer ihåg).

Och så sist men inte minst...

Familjen råtta: antal okänt. De huserar på taket och man hör dem när de skuttar omkring om nätterna. Så länge de inte visar upp sig inne i huset är det OK, men Aphirak har sagt att han skall se vad han kan göra... Jag kommer väl inte vara den som gråter ögonen ur mig om de försvann.

Well, det är familjen än så länge. Sedan har vi också vår vän Elektricitet, som kommer och går som han vill. Ofta är han här, men ibland är han borta en, två eller tre timmar i sträck. Då känns livet lite mörkare...

Vi får se om vår familj utökas, eller om det måste bli fler räder. Efteråt var jag helt slut, mitt arma hjärta klarar inte av hur mycket skräck som helst. Och spindeln var faktiskt helt ENORM!

Nu är vi tillbaka i Chiang Mai. Skönt att få vila ut, men kommer nog att sakna "hemma" snart. 

Tänk att det redan är oktober! Även här märks det lite att hösten är på väg. På bara de 2,5 veckorna vi varit här har både kvällar och dagar blivit lite svalare. Idag njöt vi av att temperaturen låg runt behagliga 25 grader och att solen höll sig borta. Att gå promenader är oftast helt hopplöst, man känner sig svimfärdig efter 10 meter i den gassande solen och blir solbränd direkt, men idag gick det riktigt bra.

Imorgon åker vi iväg över helgen på retreat. Retreat är helt enkelt att dra sig tillbaka i stillhet ett par dagar. Vi ska på ett womens retreat som internationella kyrkan ordnar, ska bli riktigt skönt med lite input från seminarium, bibelläsning och att bara få ta det lugnt. Så fort vi kommer hem är det bara att packa väskorna och åka upp till bergen och Mae Sariang – äntligen! Tanken var att vi skulle rest redan nu i veckan, men planerna ändrades. Det gäller att hänga med i svängarna, inget är helt bestämt förrän det faktiskt händer här. Tider och dyl är liksom inte någons top priority. Thailändarna går mer på vilken del av dagen något sker än vilken timme. Morgon, sen morgon, lunch, tidig eftermiddag, sen eftermiddag, tidig kväll, sen kväll, natt. Att tvinga ut klockslag osv ur folk på halvtaskig thai är inte helt enkelt.

Hursomhelst, vi kommer att kastas rakt in i undervisningen för en veckas tid, innan barnen får lov. Men det blir skönt med att få en ”pröva på” vecka innan vi kör igång på riktigt. Efter lovet stannar vi i bergen i sex veckor innan vi måste bege oss mot burmesiska gränsen och förnya vårt visum.

Nu ber vi bara för att inget oförutsett sker, vi längtar så efter att få komma igång med arbetet som väntar!

 Hanna